Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 2, Februari - Konst. Ett Bellmansporträtt - Rembrandt i Cassel. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
KONST.
Ett Bellmansporträtt.
Det porträtt af Bellman, som meddelas i
Ord och Bild, sid. 73, utvisar en typ, som
betydligt skiljer sig från den vi känna genom
Kraffts och Hilleströms oljemålningar samt
Sergels medaljong och karrikatyrer. Frågan
ligger därför nära till hands: Är det
tillräckligt bestyrkt, att detta porträtt verkligen
föreställer Bellman? Enligt de upplysningar vi
erhållit af porträttets ägare, bibliotekarien J.
A. Ahlstrand, synes oss dess äkthet vara
bevisad. Det tillhörde intill 1846
konstvännen och samlaren, f. d. kamreraren i
Stockholms brandförsäkringskontor S. W. Stahre.
Denne var född 1776 och således 19 år
gammal, då Bellman dog, och Bellman hörde
till umgängesvännerna i hans föräldrahem, där
måhända äfven Stahres hustru, som var något
äldre än han, hade sett honom. Fru Stahres
systerdotters son, bleckslagaren C. Klemming
(† 1892) uppgaf att han ofta i familjen S.
hört sägas, »att det var en riktig glädje att
ha porträttet på väggen, emedan det var som
om Bellman själf sutte och såge ned på dem».
Då personer, som sett och känt Bellman,
i detta porträtt funnit en intim likhet, —
hvarpå beror detta och huru förklara
olikheten med de öfriga porträtten? En
omständighet, som man måste taga med i
betraktande, är att man ej ser blicken hvarken
på Kraffts porträtt, där skalden sänker den
mot cittran i sitt knä, eller på Hilleströms,
där han sitter framåtlutad, gråtande och med
blicken riktad mot marken, att Sergels för
öfrigt så markerade oeh karaktäristiska
handteckningar ej heller gifva någon föreställning
om uttrycket i skaldens öga och att
medaljongen, i hvilken han framstält »Nordens
vingud» i pompös storhet, ej får tagas som ett
porträtt i vanlig mening. Det ligger då nära
till hands att antaga, att målaren af det
ifrågavarande porträttet —■ som ej kan vara någon
annan än den af traditionen utpekade Elias
Martin, skaldens umgängesvän och
illustratören af »Backi tempel» — velat framställa
just hvad ingen annan målat — Bellmans
klara, barnsligt oskyldiga blick riktad direkt
på åskådaren, och att han lyckats häri så väl,
att den lefvande Bellman vid anblicken af
detta porträtt stått tydlig och klar för
åskådaren. Endast på detta sätt kan man
förklara, huru detta porträtt kunnat vinna er-
kännande för en slående likhet, utan att
därför förringa de vittnesbörd om Bellmans
utseende, som gifvits af de öfriga med honom
samtida konstnärerna, däribland Sergel, den
förnämste porträttören bland alla svenska
konstnärer.
Rembrandt i Cassel.
(Rembrandt. 17 Blatt Photogravuren nach
den Gemälden Rembrandts in der Galerie zu
Cassel. Photographische Gesellschaft, Berlin.)
Närmast den största af alla
Rembrandt-samlin-gar, den i Eremitage-palatset i Petersburg,
omfattande 36 målningar af Rembrandts egen hand,
komma samlingarna i Louvre och i
storhertig-liga galleriet i Cassel, med hvardera 20
målningar, i Altes Museum i Berlin med 17 och
i Dresden-galleriet med 1 6 målningar. En af
dessa hufvudsamlingar, oskattbar för
kännedomen om den store mästaren, har nu blifvit
på ett utomordentligt vackert sätt publicerad
i de 17 fotogravyrer, som under ofvanstående
titel blifvit utgifna af Photographische
Gesellschaft.
Dessa reproduktioner utmärka sig för en
öfverraskande klarhet och skärpa liksom för
vekhet och skönhet i förtoningarne och kunna
ställas vid sidan af det allra bästa, som
reproduktionskonsten hittills frambragt.
Samlingen i Cassel består till stor del af
porträtt. Man finner där det äldsta af
Rembrandts många själf porträtt, måladt 1627 i
Leyden, då konstnären var 21 år gammal.
Man finner ett par porträtt från den tid, då
han nyligen anländt till Amsterdam och med
ens blef stadens eftersöktaste porträttör,
nämligen porträtten af kalligrafen Coppenol, som
blef Rembrandts vän för lifvet, och den
likaledes till hans umgängeskrets hörande poeten
Jan Herman Krul, en lärjunge till Cats. Man
finner det praktfulla porträttet från 1633 af
hans fästmö, den unga Saskia van Uilenbourgh,
till hvilket Saskiaporträttet i Stockholm är
att anse såsom en förstudie. Man finner
äfven från hans äktenskaps första år (1634)
ett nytt porträtt af honom själf, klädd i hjälm,
— tydligen endast för den pittoreska
verkningens skull.
Saskia dog 1642, och Rembrandt, som
sörjde henne djupt, tog efter denna tid ofta
sin tillflykt till naturen. Hans bästa
landskapsmålningar, däribland Vinterlandskapet (1649)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
