Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 9, Oktober - Teater. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 68
dagboken.
TEATER.
K. Dramatiska teatern.
Okt. 12. Fastighet till salu. Komedi i i akt af
Meilhac och Halévy.
Glada fruar. Komedi 3 akter af Jonas Lie.
22. Guld och gröna skogar. Lustspel i 3
akter af Tor Hedberg.
Vasateatern.
Okt. 14. Tanquerafs andra hustru. Skådespel i 4
akter af Arthur Pinero.
Södra teatern.
Okt. 4. I skymningen. Förpjes i 1 akt. Svenskt
original.
Fruarna Schackleton. Fars i 3 akter af
Harry Nicholls och W. Lestocq.
Bristande utrymme gjorde det nödvändigt
att i föregående månads Dagbok förbigå
Vasateaterns verksamhet med en tystnad, som, i
fall den tolkas så, att denna verksamhet ej
vore något att tala om eller att fästa sig vid,
i sanning vore orättvis. Tvärtom är ju denna
teaters inträde i ett nytt skede denna höst,
då det ranftska sällskapet, förstärkt med fru
Julia Håkanson och herr Töre Svennberg, där
blifvit stationärt, en tilldragelse, som i vissa
afseenden måste anses bilda epok i våra
teaterannaler. Operetten, denna efter alla tecken
att döma utdöende genre, som började med
sin egen öfverdrift — offenbachiaden, har blifvit
husvill eller har åtminstone måst maka åt sig
högst betydligt. Det säges ju, att
Vasateaterns manstarka personal kan räcka till
äfven för operetten, och på Södra teatern kan
den ju äfven då och då komma till tals
under Aug. Warbergs på detta område så
erfarna ledning; men dess klang- och
jubeldagar äro slut, vår enda stora operett-talang
gör lycka i främmande land, och Sköna
Helena, Boccaccio, Fatinitza och Mikadon ha
ej längre något eget konsttempel.
Till gengäld hafva vi fått hvad vi bättre
behöfde: en talscen till i hufvudstaden. Allt
sedan operettens äldre, allvariga syster
operan, när hon blef husvill, tog dåvarande
Svenska teatern i besittning, hafva vi haft
endast k. dramatiska teatern, som borde hafva
gifvit den inhemska och utländska
litteraturens bättre, allvarligare produkter, Södra
teatern, som gifvit sina farser och folkskådespel
samt Folkteatern med sina skräckdramer och
dramatiserande boulevard-romaner. Men vi
hafva saknat den konstnärligt. ledda, vakna,
af officiela hänsyn obundna sekundteatern,
som lätt blifver den berättigade, friska och
höfliga oppositionens hemvist. En
hufvudstad som Stockholm bör, om den ej skall
vara alltför olik andra hufvudstäder, kunna
hafva fem teatrar: opera, »landets första
seen», sekundteater, fars- och operett-teater
samt »folk»-teater. Vi hafva nu redt oss
med fyra; vi hafva haft en teater med
namnet af landets första seen och gagnet af en
sekundteater — efter repertoaren att döma.
Den som tror att jag med detta yttrande
afser endast klander, har ej fattat hvilken
betydelse jag tillmäter en sekundteater. Men
den bör finnas till vid sidan af landets första
seen, någon farlig konkurrens behöfver ej
uppstå, det finns vanligen några goda artister
utom den kungliga teatern, det finns ganska
säkert en hel repertoar, som denna af en
eller annan anledning bör undvika, undviker
eller försummar att gifva. Till den
uppgiftens lösande önska vi Vasateaterns nuvarande
direktion och personal lycka, den senare är
sammansatt efter ofvanstående principer,
repertoaren har hittills äfven varit det. Denna
har till en del utgjorts af »skåpmat» från
Djurgårdsteaterns sommarsäsong; af de
verkliga nyheterna hade jag ej tillfälle se Gabriel
Finnes enakts-skådespel »Ugglan», som
inledde säsongen. I den franska farsen
Maskeraden utmärkte sig i främsta rummet fröken
Rustan för en förträfflig prestation, hon
spelade sin apotekare-fru från en bredare basis
än hvad som hos oss är vanligt på
spinnsidan — mask, gester och mimik voro nästan
parisiska. Äfven fru och herr Eliason samt
herrar Ranft och De Wahl bidrogo till att
det muntra och delvis kvicka stycket, som
hade den förtjänsten att ej vara anstötligt,
gjorde verkan.
Ett intressant och på visst sätt särdeles
skickligt hopkommet stycke, som dock ej bär
den prägel af konstnärlighet, som skulle
öppna en nationalteaters portar för
detsamma, är Tanquerays andra hustru. Det
intryck af sann och god konst, som man
medför från en föreställning å Vasateatern, är i
långt högre grad spelets än själfva styckets.
Hjältinnan är en kvinna med ett tvetydligt
föregående — Paula är i första akten en ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
