Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Runebergs värld. Af Werner Söderhjelm. Med 14 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
WERNER SÖDERHJEI.M.
runeberg, hans hustru och yngste son
på trappan till kroksnäs.
vet sensibel medkänsla, som icke tålde
att en kvist skars från en växt.
Och detta uppgående i naturen, som
påminner om Goethes, tog honom om
somrarna fullständigt. Hans hustru
skrifver i ett bref, att Runeberg blott
släntrar vid sitt metspö och ej har
någonting intressantare att tala om än
väderleksomslag och en metkroks fason; själf
säger han ock, att han först på senaste
tider lärde sig att skrifva om sommaren.
En ande som hans behöfde ett sådant
lif för att koncipiera; inom
studerkammarens väggar har knappast någonting
af Runebergs bästa saker sett sin
lifs-gnista tändas, och det är icke af bokdam
och instängd luft som hans skapelser
närts, innan de tagit lefvande gestalt.
Men naturen blef för Runeberg icke
blott en källa till njutning och dikteriska
impulser. Han såg den icke med
este-tisk-platonisk beundran, men han kände
i den det högsta väsendet lefva och
komma sig till möte. Med varmaste
inspiration har han uttryckt detta i sin
legend Kyrkan — en af de innerligaste
och vackraste hymner till naturens
majestät, som ett ödmjukt människosinne
diktat: det gamla fattighjonet måste
ensam ro till kyrkan i den dimmiga
midsommarmorgonen, emedan ingen velat
taga honom med; han ror vilse och
landar på en klippa och hör klockorna
långt i fjärran ringa till gudstjänst; men
då öfverväldigas han af naturens
härlighet, den blir för honom ett tempel, där
solen predikar och fåglarna sjunga
lof-sånger till skaparen, och i
hänryckning-tränger sig öfver hans darrande läppar
»sommarens psalm»: den blomstertid nu
kominer — medan dimmorna vika och
udde efter udde grönskande stiger fram
mot klarblå himmel och sjö.
En decemberdag 1863, när Runeberg
begifvit sig ut att se efter sina räfsaxar
träffades han i skogen af slag. Hans
yngste son, som var med, bragte honom
hem. Från den bädd, på hvilken han
då lades, kunde han blott med svårighet
och icke utan hjälp röra sig. Hans
andes klarhet hade icke fördunklats, men
förmågan af poetisk konception ägde den
icke mera. Han hade svårt att tala,
och de besökande måste blifva allt
färre, ju längre åren ledo.* Men hans
intresse, särskildt för litterära ämnen, var
oförminskadt; både nytt och gammalt
ville han höra läsas för sig; vid hans
hufvudgärd ligga ännu Franzéns dikter.
Likaså hans intresse för och kärlek till
naturens ringaste väsen. Annu något år
fore sin död hade han tämt en
fönsterfluga, som kom och satte sig på hans
tallrik och delade hans mål, och ett li-
"’) Bland dem, som skaffade sig företräde,
valden namnkunnige »professorn» Wy Bromander,
som på fullt allvar erbjöd sig att ge den sjuke
skalden en kurs i dubbel italiensk bokföring.
Runeberg tog saken humoristiskt, visade Wy
ett häfte, där han uppskrifvit sina inkomster och
utgifter, och därpå sina utspärrade tio fingrar,
sägande: »här är hela min matematik!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
