Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Runebergs värld. Af Werner Söderhjelm. Med 14 bilder - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN RUNEBERGS VÄRLD.
I 7
tet möss, som regelbundet sökte sin föda
vid hans säng. På fönsterbrädet
utanför hans rum ströddes frön åt
småfåglarna, och i en spegel, som hängde vid
fotändan af hans bädd, kunde han följa
med deras pickande. Han såg sina
gäster växla med årstiderna: hämplingar och
bofinkar väntade han otåligast, ty de
ma och handen famlade efter urets visare
för att spörja dem hvad tiden led i sin
tysta snigelgång framåt. . .
Allt detta stannade inom honom. Han
har en gång på ett löst pappersblad
tecknat:
En mäktig ande bär sitt kval och ger
ej låga vittnen del af sina sorger.
sj l’ kr vmmet.
hämtade våren till honom — våren och
maj, som ständigt var hela hans vinters
längtan, och hvars vaknande ljus han
sista gången fick hälsa, kort innan hans
ögon för alltid slötos.
Trots all vård och förströelse, hvilka
omätligt ensliga och svåra stunder måtte
där icke hafva fått rum inom dessa
fjorton gånger trehundrasextiofem dagar och
nätter — när fantasien vacklande
sträcktes efter världar, som väjde undan för
dess famntag; när sommarsolen sken in
och länkade tankarnas färd till
hafsban-dets glänsande vidder eller löfsalens
skuggiga lönnar på Kroksnäs; när sömnen
under långa vinternätter nekade att kom-
III.
Tidigt hade hos Runeberg tanken på
att i dikt förhärliga sitt folks sista strid
vaknat. Att denna tanke tog sin
slutliga form i »Fänrik Ståls» sägner, därför
har man, säges det, en tillfällighet att
tacka. Den hade dock förut på många
sätt sökt sig fram.
Kriget 1808— 1809 var för honom ett
barndomsminne. Han hade som
fyraårig gosse suttit i Kulnefifs famn och sett
Döbeln i vredesmod knyta näfven mot
himlen, som icke gaf regn, när vägarna
dammade för starkt. Under tiderna
efter eröfringen hade dessa hågkomster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
