Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Runebergs värld. Af Werner Söderhjelm. Med 14 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
WERNER SÖDERHJEI.M.
j. l. runeberg.
vuxit större och fått till bakgrund
andra, viktigare händelser, hvilka ännu
berättades från mun till mun, och
hvilkas följder voro mer än handgripliga.
De frön, som sålunda lagts, fingo en
hastig näring, då Runeberg 1826 blef
informator i ett hem, där husfadern själf
var ett lefvande vittne från striderna. Och
när hans »håg blef tänd att höra mer»,
fanns där en gammal »fänrik» i stugan,
som kunde berätta, eller ock kunde han
fördjupa sig i handskrifna relationer om
krigshändelserna, som förvarades på
stället, eller i tryckta historiker.
Först taga dessa intryck form i den
bekanta episoden om geväret i
»Älgskyttarne». Krigsmotivet kommer igen i
»Grafven i Perho» men är nu mycket
fördjupadt, och behandlingen har fått en
viss romantisk färg. Detsamma kan
sägas om de två enstaka dikter, »Molnets
broder» och »Den döende krigaren»,
hvilka därnäst visa, huru Runebergs tankar
upptogos af det stora ämnet. Men
sedan är han icke mera nöjd med att
minutera ut det i episoder utan planlägger
en lång sammanhängande skildring,
denna gång på prosa och, egendomligt nog,
i rent humoristisk ton. Af denna
skildring återstå ju blott fragment, och mera
skref Runeberg aldrig på den, än hvad
i de efterlämnade skrifterna är
publiceradt. Men intressant är att se, att
redan här några af Fänriks Ståls
typer föresväfvat skalden. Eller finnes icke
i denna major A-sköld en hel del af
de element, som senare forma von
Törne, Otto von Fieandt, von Essen?
Känna vi icke igen den förstnämde och hans:
»nej, si en töcken, som tar och skjuter
platt fördärfvad rocken» i majorens gamle
vapenbroder, »som, då han kände kulan
pipa genom sin hatt, aftog densamma,
betraktade hålet och sade med harm: Se
den förbannade hunden, som fördärfvade
mitt nya kiver» — och är det icke
någonting som Runeberg gärna antyder om flere
af sina figurer bland det högre befälet,
det som han säger om major A-sköld
själf: »Såsom man under kriget kunde
kalla honom en husbonde för sitt
kompani, så kunde man under freden kalla
honom en kapten för sitt husfolk» —
en karakteristik, som helt säkert i många
fall var ytterst träffande. Ja, t. o. m.
Sandels’ gourmandise söker Runeberg
att komma åt i en i sammanhang med
fragmentet skrifven uppsats:
»–hvarför också Sandels skall hafva yttrat, att
vid hela västra arméen icke fanns någon
annan än unge B-sköld, som förstod att
arrangera en frukost.»
Skalden öfvergaf sin roman, trots den
alldeles förträffliga figur han fått af sin
major. Måhända märkte han, att ämnet
var för stort för den ram han tänkt sig,
eller att den skämtsamma andan i hans
berättelse icke var värdig den väldiga
mörka bakgrund, hvilken ju själfmant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
