Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En uppgörelse. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
PER HALLSTRÖM.
resignation och prat om oändligt små
och kontinuerliga förändringar har intet
värde för karakteren, etiken nöjer sig
med enklare räkning än differentialer.
Och nu konst för konstens skull, hvad
är det? Noll lika med noll.
Hans hade gått hela tiden utan att
veta hvart, öfver broar, där strömmens
rörelse i sakta klingande is liksom
andedrag drog den däfvet kalla luften med
sig, längs gator, som då och då öppnade
sig på sidan för stirrande vidder af
himmel och vatten och snö. Han stannade
af att där var folk framför honom, som
stod stilla, märkte, att han var vid en kaj,
och att där var något som alla sågo på.
Det var en bogserångare, som låg i
ro för vintern med stängda luckor och
dörrar, på akterdäcket stodo några
karlar, stadsbud och andra, och en polis,
mellan dem våta linor och ett stort
föremål under ett par hästtäcken, som
vatten rann ifrån; i luften ett oroligt
buller af gissningar och prat och nyfikna
utrop, som stannade af på midten. Det
var en drunknad, antagligen en
själfmör-dare, ty denna tid på förvåren har ingen
något att sköta på sjön. Karlarna
sysslade med en bår, hvars svarta
klumpiga lock de placerat på skylightet; när
de fått den stadig, lyfte de upp den
döde, och Hans stod och såg pä det,
som om det varit en tafla, iakttog
öfverensstämmelsen mellan de böjda
gestalternas tunga linier och landskapets gråa
och oändligt trista stämning. Den dödes
armar lågo korsade öfver bröstet — man
hade väl lagt dem så sedan —; filten slöt
tätt intill konturerna af kroppen; där den
tog slut, stucko fötterna fram i blåa
tygskor. Vid synen af dessa gaf det till
ett ryck i Hans, det var inte längre
något att se på bara, inte en tafla, det
var bittra verkligheten. De tunna skorna
i kölden, dem hade en förtviflad man
gått med, gått tusen fåfänga steg efter
hjälp, tvekat utanför dörrar, släpat sig
tungt nedför trappor, vandrat ut i
mörkret på isen.
För att få ner locket öfver båren
strök en af karlarne med en hårdhändt
moderlig gest täcket intill hans hufvud,
det var skärande sorgligt att se,
hänsynslöst ironiskt, som blott verkligheten är
det, — så var allt i ordning, och hopen
delade sig för att släppa bärarna fram.
Hans gick vidare men hade
beständigt för sig dessa fötter, nästan torra
hade skorna sett ut, och i sina tankar
kom han oupphörligt tilbaka till detta
och gissade hit och dit om mannen och
om hans slut.
Det var en som tog lifvet på allvar,
tänkte han, han hade väl kunnat lefva
han också, om han icke brytt sig om
hur, om han icke stirrat in i sitt lif och
gjort upp balansen för det. Om alla
hade mod att se, kunde han ha många
kamrater. Litet bättre skor och dylikt,
litet bättre villkor är kanske allt de ha
mer än han, men brist på sådant bringar
ingen att öfvervinna den starka fasan
för döden.
Det är när allt hopp är slut som man
gör det, när man ser på sitt lif och icke
fattar, hvarför det är till, när det blott
synes som en förvirrad och plågsam dröm,
den man vill bli kvitt. Hur mången har
icke sett det så en gång men vändt
bort sin blick i feghet och glömt det
och lefvat likadant. Den mannen där,
när isen brast och klingade under honom,
och det kalla djupet grep honom med
sin fråga, då hade han ett svar att ge,
hans handling uttryckte, hvad han
menade om lifvet och sig själf, han kunde
sluta läpparne fast och tiga. Men när
det griper oss en gång, det kalla
mörkret, hvad ha vi för svar att ge? Vi
tänka på skräp och ta champagne för
att sätta upp krafterna och sofva bort
frågan och svaret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
