Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En uppgörelse. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UPPGÖRELSE.
2 7
Förut ha vi gifvit konst som svar,
medelmåttig konst om fragment och ett
uselt lif af idel fragment, dem vi ej ens
sökt att samla. Antingen ha vi lämnat
allt som det var och tegat i småslug
skepticism eller pratat med i pratet om
utveckling, som ställer målet så långt
bort, att det blir en komplett likgiltigt,
och af hvar och en kräfver endast den
enhet, som behöfs för att kunna
adderas. Vår stora enhet, som skulle ha rum
att sluta inom oss allt det, som hvirflar och
brusar mot våra sinnen och vår känsla,
den ha vi knappt försökt att bygga på.
Han hade känt marken stiga under
honom, med ett var gatan slut, och där var
sand under hans fötter. Han fann sig
gå i en nyanlagd park i en utkant, en
bergskulle, dit man fört jord och
gängliga, parodiskt spöklika träd. Där var
mörkt redan, i en krets omkring slog
gasskenet upp i luften, och skyarna
hängde blackt gråa, tycktes stå lågt nere
under himlens svarta djup. På höjden
i midten stodo bänkar, Hans satte sig
ned på en af dem och såg sig kring.
I en ring rundt om lågo husen, vände
mest alla sina baksidor dit med rader af
fönster; där var ljus tändt i de flesta,
men icke gardiner för, emedan inga
grannar kunde se in Det röda lampskenet
trängde ut ur rutorna; murmassorna, halft
upplösta i mörkret öfver och omkring,
förlorade sin fasthet. Det var som
hun-draögda väsen af eld och dunkel, hvilka
stirrade ut mot dunklet därute, det var
arbetarstadens lif, en flämtande oro
mellan tvenne mörker, som famlade ut emot
hans blick.
Hvad rör sig därinne, tänkte han,
hvad är’ det allt för trötthet och afund
och hopplöshet och ledsnad, hvad har
jag, som sitter här, gjort för att möta
dessa eldögon? Hvad har jag
åstadkommit för att möta min egen blick i
spegeln med ro?
Som han satt där, formade sig för
hans fantasi en skymtad syn, och
spörsmål och tankar, dem han för länge
sedan sysslat med och lagt till sida, togo
ljud, medan han blickade framför sig i
mörkret.
s *
En man dör, och när det blifvit tyst
i rummet för skrik och gråt och
alldeles tomt, märker han, att han ser ännu,
fast han har ögonen slutna och brustna,
att någon håller sin hand öfver hans
hjärta, och att det är därifrån
förnimmelsen kommer. Det är en stor mörk
skepnad med brinnande djupa ögon, och
den döde förstår, att det är de, som
gifva honom medvetande, och att hans
förstånd skall verka som förr, bara det
får impuls, och ge sitt svar på de vägar,
han vant det till. Den främmande rör
läpparna, och mannen finner, att han
också hör.
Hvad har du gjort af din själ, säger
skepnaden — som toner ur en djup men
nästan sluten klocka komma orden.
Den döde förstår nu också, att hans
tankar få ljud under denna blick, och
han hör dem svara:
Själ, det vet du väl, att jag ingen
har, det vet du, att det är en sägen
bara. Jag var en eld, som brann, ett
system af hemlighetsfulla krafter, som i
hjärnans grå och hvita veck bildade
fyndiga och riktiga begrepp och på ögats
näthinna teckningar af världen utomkring
mig. Elden slocknade, krafterna drogo
sig samman som gnistor i falaska och
voro icke till längre — allt är nu stoff
till hvad som hälst, bränsle för andras
eldar, lysmaskarnes i kyrkogårdsgräset,
eller kanske nya människor. För resten
lefver jag i de barn, jag gett lifvet, i
deras mest dolda och oförklarliga
tankar är jag till.
Den främmande fäller ej alls ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
