Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En uppgörelse. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UPPGÖRELSE.
2 7
på det har jag lika litet som andra gjort,
fast där finns ju spår — mina tankar
ha alltid stannat inför det där. Skall
jag tala riktigt sant, så har jag fasat
tillbaka för utvecklingens resultat, för
den tid, då allt är klart och färdigt, som
för en oändlig, tråkig söndag.
Den främmande skrattar icke, som
han väntat, fäller ej ens sin blick, hans
ord komma döfva och starka.
Det du kallar egoism var ditt väsens
djupaste. Det är dig själf det gäller,
det var din gåta, du skulle sökt lösa,
om det burit eller brustit, du flydde
undan dig själf, ut i tomma ord om andra.
För dig är blott du fullt verklig, och
det som ur andras väsen möter ditt
på de djupaste djupen. Att vinna
harmoni där, det var din uppgift. Hvad
har du gjort af din själ? I ljumhet har
du närmat dig andra, egoismen har du
tämt till ljumhet, släktet och släktets
lif har du pratat om — hvad har du
gjort af ditt? Se!
Och han kastar till sida sin mörka
dräkt och sträcker fram sin hand.
Där är en låga i den, dansande som
Sankt Elms-elden på en mast, helt blek,
men icke slocknande, darrande i rörelse.
Det är din själ. Hvad skall jag göra
med den?
Den döde ser sin själ och skälfver
till i igenkännande. Hvem är du själf,
frågar han.
Du skulle kallat mig döden och icke
menat annat därmed, än ordets ljud. Se!
Och han kastar hela sin drägt åt
sidan, han är smärt och mörk. I
bröstet, på den plats, där hjärtat brukar
sitta, har han en klunga af otaliga lågor,
som smälta samman och dela sig. Den
döde ser på den, han har i handen, och
darrar i oro. Men döden talar.
Hvad skall jag göra med din själ?
Den vet ingenting. Ut i vimlet med den,
må den väfva sig en ny dräkt! Må den
lida på nytt och lefva på nytt! I brus
och mörker och växling och storm må
den leta sig fram! Du kan också kalla
mig lifvet.
En sista gång tar den dödes tanke
ljud.
Men svaret på gåtan, säger han. Är
du ett ondt eller ett godt?
Och medan främlingen långsamt låter
trycket af sin hand upphöra, svarar han:
Det må du finna själf. Det är af
dig jag vill veta det.
Och i det den dödes syn bleknar,
ser han sin själ flyga till de andra i
mannens hjärta, bli till ett med dem och
skilja sig halft ut igen, glödande af ny
kraft.
* *
Hans steg upp och fortsatte i
fantasiens döfva ton: Det svaret finner jag
visst aldrig. Nu är jag trött och kall,
nu har jag att gå hem. I morgon är
jag min gamla människa igen, då är
detta icke till för mig — kanske arbetar
jag då helt bra igen.
Han gick fort och tänkte knappast
alls, så småningom kände han sig bli
varm. När han kom upp på sin vind,
lyste gasen blott i en krets omkring
trappöppningen, längre bort var det
mörkt. Framme vid hans dorr rörde sig
något svartare än det andra, och han
tyckte sig höra snyftningar.
Han drog eld på en sticka och lyste.
Med hufvudet på rotmattan låg en karl
och sof, och tätt intill dörrposten,
inklämd vid murpelaren, stod flickan från
grannrummet och vred händerna. Hon
såg förskräckt upp på honom; hennes
ögon stodo skrämda och svarta mot
honom med bara den lilla lysande
spegelbilden af lågan i, annars intet annat
än tungt mörker.
»Hur är det fatt», frågade han.
Hon pekade med båda händerna på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
