Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En uppgörelse. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 PER HALLSTRÖM.
30
den liggande och började så att vrida
dem om hvarann igen.
»Jag ser», sade Hans, »han är väl
drucken. Men hvarför står du själf här?»
Hon skakade af köld. Stickan gick
ut, och ur mörkret kom svaret med ett
sällsamt själlöst, doft tonfall. »Vi fick inte
vara kvar därinne, de hade ut oss. Han
blef alldeles redlös, och i dag är hon där
argsint» — det var modern hon talade
om. — »Jag törs inte knacka på, och
inte kan han ligga här ensam heller.»
Hans drog eld på en ny sticka, klef
öfver den drucknes fötter och fick
nyckeln i låset. »Visst kan han det», sade
han. »Du skall få ett stycke matta att
svepa om honom, du själf kan komma
med in till mig. Om en stund är det
nog godt och väl inne hos dig, så kan
du knacka på där.»
I ateliern låg kvällens grumliga luft
med smutsigt gassken och skuggor in
genom fönstret; midt för det stod staffliet
med taflan som en fantastiskt växande
gestalt. Hans tände lampan, visade
flickan hvad hon skulle ta, och hörde henne
komma in igen. Hennes steg voro lätta
och snabba, det föreföll som om hennes
oro vore öfver, och hon väntade sig en
helt angenäm kväll nu. Han såg på
henne. Hon hade nog druckit något,
hon också, hennes kinder voro feberröda.
Hon var vacker med sina mörka ögon,
som sågo ännu större ut af de fuktiga
ringarna omkring, och det bruna håret,
som löst upp sig litet under oron nyss.
Hon försökte att med otvungen min luta
sig mot en stol, mon händerna sökte
tafatt hvarann.
»Sätt dig», sade han och vände sig
så mot sin tafla, som lampskenet föll rätt
öfver, han kände en hemlig glädje att se
den igen och finna den god; den var som
ny för honom.
Mot en fond af himmel och träd och
synrand i enkla, subtilt sammanstämda
linier tecknade sig en sittande
kvinnofigur med händerna i skötet och ögonen
drömmande om allt omkring henne och
om hennes eget väsen och egen skönhet.
Det var konsten i den harmoni af färg
och ljus och proportioner, som hans vilja
skapat; dräktens veck föllo mjukt från
hennes knän, och där under fötterna var
platsen för allas dyrkan, deras tillbedjan
bars af luften upp emot henne, fast den
ej syntes i taflan. Men midt i bröstet,
röd som blod, lyste den fläck, hans
kastade pensel lämnat kvar, och skrek mot
lugnet och lyckan omkring.
Hans tog oreflekteradt en knif och
började skrapa bort fläcken. Den skulle icke
skämma hans verk, som syntes honom
helt lyckadt nu i det gula skenet.
Efter en stund kände han, att en blick
var fäst vid honom, kom ihåg, att han
ej var ensam, och vände på hufvudet.
Där satt flickan med händerna i hvarann
och ögonen sorgsna och tunga. Hon såg
på de fina möblerna, på dörrens
broderade hängbonad och mattan under
hennes snedgångna skor, hon tycktes känna
sig skamsen att sitta där och nästan
gråt-färdigöfver den förhoppning, honnysshyst.
»Ser du hvad jag håller på att måla»,
sade han, för att säga något.
Hon riktade blicken dit på sned,
half-sänkt under ögonlocken. »Hon är
mycket fin och vacker. Hvem är det? [ag
har aldrig sett henne gå hit.»
»Ah, det är ingen alls, bara någon
som jag tänkt mig.»
Hon såg återigen dit med tydlig
misstro och ett listigt litet leende, som strax
stelnade bort i afundsjuka. »Ja, ja,» sade
hon, »det rör ju inte mig i alla fall.»
Hans såg på henne och gissade
hennes tankar, fick ett plötsligt intresse att
söka förstå, hvad det var för ett väsen
som gömdes bakom denna mask med sitt
stackars tomma skratt och sina hungriga
ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
