Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En underbar man från vår storhetstid. Af Isak Fehr. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UNDERBAR MAN FRÅN "VÅR STORHETSTID.
65
stiger till 8/io kvarter visas nu klarare
än solen, att Sveriges rike är besatt 200
år efter syndafloden — —, ty här
bedrages ingen af skrifvarens penna,
tryckarens bokstaf och svärta eller
historieskribentens trohet — —, ty detta visar
naturen själf och står än hvar och en denna
dag att pröfva.» — »Jag söker stadigt
visdom och förstånd om åtskilliga
naturliga ting i hela världen.» — »Herkules,
en redelig svensk, som kom seglandes
från Sverige, har intet gjort, som många
nu göra, hvilka mena sig få hjärtverk,
om de icke mellan hvart annat ord få
slänga in af fransyska, latin eller
grekiska. » — All fördold visdom och
kunskap, som de lärde någonsin uti hela
Europa eller Asien eller Egypten hafva
låtit i ljuset utgå, dem hafva de
alltsammans bekommit af de yfverborne
nordiske.» — Ja, om halfparten vore af
Platonis kännetecken borta, så vore nog
allt det andra, kraftigt att visa Atlands
ö vara Sverige. Jag önskar någon kunde
taga halfparten af de teckeh och visa
dem annorstädes vara, ~ det skulle mig
kärt vara. Jag hafver sannerligen ingen
stund eller bok sparat att dem igensöka;
ty den som tänker, att jag detta gör för
mitt fäderneslands heder, sannerlig, om
han aldrig förr från sin barndom hafver
farit vill, så försäkrar jag honom på min
ära och redlighet, att han då först farer
vill. Ty jag skattar den intet värd vara
att nämnas ibland människor, mycket
mindre ibland dem, som söka visdom
och förstånd, som bär större kärlek till
sitt fädernesland än till sanningen.» —
Naturen är den störste och förnämste
och allravissaste och visaste boken.»
Utrymmet medgifver knappast att
lämna några utförligare citat. Det återstår
mig endast att fylla några luckor i min
skildring genom att meddela de
trohjärtade, om också mycket konstlösa rim,
som rådman Siljeström i Uppsala diktade
Ord och bild, 6:te årg.
till Olof Rudbecks minne vid hans död
år 1702. Jag meddelar dem något
förkortade :
Här ligger begrafven en gammal skald,
Olf Rudbeck, som föddes vid Vesterås väld
1 kong Göstafs tid af presterlig stam;
En biskop skaffa’n i ljuset där fram.
I Upsala stad sin tid han förnött,
Där hafver han lefvat, där hafver han dödt.
I Göstafs dotters, drottning Kirstins tid,
Se’n svenske män fingo med tyskarne frid.
Begynte han sjunga i Uppsala stad
Och gjorde andra, som han själf var, glad.
I fyra regerandes tid han där tjänt
Och allan sin tid till lärdomar vändt.
Hustrun hans födde honom barnen fem,
Vackert och tuktigt uppfostra han dem.
Han var en klok läkiar och skar upp folk.
Han var ock de urgamla skalders tolk,
En byggmästar ny och stor arkitekt,
Allt det han byggde, så byggde han käckt.
Koppar- och pappersverk, klädmakeri,
Hvad mera man kunde i Uppsala si,
Anstältes geschwindt af denne grå man;
Ibland liten tack därföre feck han.
Om trädgårdssängar och örtegård,
Som högskolan tjänte, hade han vård;
Han letade upp mång tusende ört,
Dess kraft och verkan man aldrig törr hört.
Det arbete kostade fyrkar sju,
Med Uppsala är det uppbrunnit nu.
I Uppsala kom han först trycket på ban;
Allt hvad som skull göras, så gjord han i stån.
Ej for han med falskhet, ej for han med flärd,
Ej månde han älska nå’ denna värld;
Aldrig bytte han om sin klädedräkt,
Han klädde sig just lika med sin gamla släkt.
Han hade stort hufvud och resliger kropp.
Han far var och herde för den lärda tropp.
Stärker och stadig, höll väl sin diet,
Intet för mager och intet för fet.
Han spela’ på pipa och blåste på lur,
Han sång själf bland med och var aldrig sur.
Där med var han kungar och herrar täck,
Mot alla var’n vänlig, mot ingen fräck.
Han kund’ ej med hofstreck, ej heller med krus.
Aldrig drack han sig på något rus.
Nu var han herre, nu var han dräng,
Alltid först uppe och sist uti säng.
Till Sveriges heder han mycket skref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
