Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Huru fröken Caroline blef min moder. Af Gustaf Wied. Öfversättning från förf:s manuskript af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
GUSTAF WIED.
»Jag kände henne icke, jag har
aldrig sett henne.»
»Ah, stackars barn!»
Gumman satte sig alldeles
öfverväldigad på den lilla gröna bänken och
knäppte ovillkorligt ihop sina händer
kring svampen och flaskan, som hon
troget stått och hållit i handen.
»Hon ligger begrafven här på denna
kyrkogård», fortsatte jag.
»Gör hon det? Och nu har ni
kommit för att se om hennes graf?»
»Ni menar väl, att hon icke förtjänat
det?» frågade jag hårdt.
»A, bevars väl, det kan jag ju icke
döma om!» sade gumman förskräckt.
»Och nu är hon ju i alla fall död.»
nNi har känt henne, fröken!»
»Nej men hvad säger ni för något!»
. . . Fröken stirrade på mig nästan
förskräckt.
»Ja, och det är därför jag har tillåtit
mig tilltala er.»
»Ah, för all del, för all del! . . . Hvad
hette då den stackars frun?»
»Hon var . .. (här gjorde jag en
konstpaus och slog ned ögonen) hon var ogift!»
Jag hade väntat ett häftigt utbrott af
indignation vid denna upplysning, men
den gamla damen skakade blott
bekymrad på sitt hvita hufvud och sade:
»Ack Herre Gud! Ja, ja, det händer
ju, det händer ju! Stackars flicka,
stackars flicka!»
Det retade mig, att hon tog saken
på detta sätt. Jag var halft förnärmad
öfver att damen icke kände sig sedligt
upprörd på mina, det öfvergifna barnets,
vägnar, och jag gick därför oförtrutet på:
»Ni har känt henne mycket nära!»
sade jag. »Ni har tillbragt en stor del
af ert lif tillsammans med henne!»
»Det skulle då väl aldrig vara Amalia
Willadsen?»
»Nej», sade jag bestämdt, »nej, det
är det icke!»
»Nej, nej, det kan ju i alla fall icke
vara hon, ty hon blef ju gift med
honom, och så togo de barnet till sig.»
»Hon, som jag menar, dog i
november i fjol.»
»Ja, det sade ni ju.»
»Den tredje november 1895.»
»Den tredje?» återtog hon och såg
förvirrad upp på mig. »Den dagen dog
min syster Cathinka ju också. Det står
ju på stenen.»
»Ja», nickade jag och läste: »Cathinka
Malvina v. Haven, född den 5 april 1838,
död den tredje november 1895.»
Den gamla fröken reste sig upp:
»Ni läser det så underligt», sade hon
förskräckt och lade sin lilla hvita, magra
hand på min arm. »Ni menar väl inte ...»
Jo», afbröt jag henne med lugn
säkerhet, »jo, jag menar, fröken, att er
framlidna syster var min moder.»
När jag hade framställt detta
påstående, stirrade jag genomträngande på
mitt offer och afvaktade resultatet med
nervös spänning, såsom en vivisektor,
som experimenterar med lefvande djur.
Men ånyo blef jag besviken.
Ty i stället för det utrop jag väntat,
skakade den gamla flickan blott helt
stilla på hufvudet och sade:
»Cathinka? Ack Herre Gud, nej, ni
tar fel. Jag kände min syster ut och in.
Hon hade inga hemligheter för mig.»
»Ja, men jag vet det! Jag vet det
bestämdt!» återtog jag med mycken
säkerhet. »Jag har sökt upplysningar, och
jag har fått dem; säkra och
ovedersägliga bevis! Cathinka v. Haven var dotter
till den för länge sedan aflidne
kyrkoherden v. Haven, här ifrån staden, hon
fick efter att hafva verkat i många år
som lärarinna och sällskapsdam på olika
herrgårdar här i landet, tillsammans med
eder, sin syster, en plats i klostret,
kalladt Ruses stiftelse, och sedan —–
och sedan dog hon den tredje november
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
