Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Karl Nordström och det moderna stämningslandskapet. Af Richard Bergh. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
RICHARD BERGH.
Bohuslän, men af dessa näppeligen
någon, som ger en tydligare föreställning
om andan i den trakt, där han är född,
än den jag här ofvan sökt att beskrifva
och som han kallar »Påskeld». I ingen
af de andra torde man heller kunna
komma grundtonen i hans eget väsende, hans
egen anda, närmare än i denna.
Det är en känd sak, att all stark
inre rörelse har en tendens att omsätta
sig i yttre rörelse. Ju starkare
känsloimpulser, dess starkare behof att afleda
dessa utåt — att uttrycka dem. I
upprörda ögonblick prestera de lugnaste
hvardagsmänniskor en uttrycksförmåga,
som, om den vore medveten, skulle
inordna dem bland konstnärerna.
Känslomänniskan, som har ett mottagligare
sinne än andra och oftare gripes af
stämningar, utvecklar naturnödvändigt till
större rikedom, finhet och medvetande alla
de uttrycksmedel för inre rörelse, som
stå människan till buds. När det gamla
nedärfda förrådet icke längre räcker till,
uppfinner hon själf nya. Ur
känslomänniskornas krets ha konstnärerna utgått.
Dessa ha under tidernas lopp funnit allt
fler och fler medel, hvarmed de kunna
uttrycka hvad de i salig glädje eller i
bitter smärta förnummit på sätt som
noga lämpar sig efter hvar särskild
förnimmelse. I konstens olika grenar äga de
nu en oändlig rikedom af möjligheter
att ge sina känslor luft, och med hvarje
ny, personligt förnimmande konstnär ökas
ytterligare denna rikedom.
En ung man går svärmande i
naturen. Intrycken strömma öfver honom.
Han följer naturens lif, liksom vore det
en medmänniskas, en medkännandes. Han
förnimmer hennes smärta i undergångens
stund, när hon våldtages af vintern, men
han gripes också af hennes fröjd i
uppståndelsens ögonblick, när våren, befria-
ren kommer. Naturen bjuder honom alla
nyanser af tillväxt och bortdöende. Hon
påtvingar honom sitt hopp, sin tro på
lifvet, sin klarhet, sitt jubel, men också
sina moln, sitt tungsinne, sin kyla, sin
känslolöshet. Liksom en klingande sträng
sätter en samstämmig sträng i dallring,
så omstämmes ynglingens själslif efter
naturens växlande stämningar. Lif griper
lif. Allt omkring oss inverkar på oss. Vi
se en människa skratta, och vi le. Hon
gråter, och vi mulna. Att naturen har
samma förmåga som människorna att narra
oss till reflexrörelser beror därpå, att vi
— kanske oundvikligen — se henne
under ett slags förmänskligad synvinkel.
Herbert Spencer påvisar, huru vi i
allmänhet, när vi skåda en rörelse, i viss mån
röna en förnimmelse som om denna vore
vår egen. Han framhåller i sammanhang
därmed, att vi kalla hängbjörkens böjning
»behagfull», emedan vi med intrycket af
densamma omedvetet förknippa en
känsla af lemmar i lediga lägen. På samma
sätt kalla vi eken »kraftig» ej minst
därför att vi vid åsynen af den rakt
utstående ekgrenen ha en hemlig
förnimmelse af den kraft, som behöfver utvecklas
för att så länge hålla en lem —
ekgrenen — rakt utsträckt.
På sådant vis inverkar det landskap,
den trakt, i hvilken vi lefva, icke blott i
yttre mening på vårt lif, genom att
påtvinga oss vissa bestämda lefnadsförhållanden,
utan det inverkar också rent suggestivt
på vår själ. De skådespel, vi dagligen
ha för ögonen, trycka alla sin stämpel
på vår inre människa. Hvarje sensation,
hvarje sinnesrörelse lämnar — säger Taine
— ett outplånligt märke inom oss, och alla
dessa små märken tillsamman
åstadkomma oss ovetande den stora prägel på
vårt väsen, som vi benämna: karakter.
Vårt öde står likväl redan vid
födelsen ristadt med outplånliga märken i vår
själ. Anlag och böjelser finnas inom oss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
