Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Karl Nordström och det moderna stämningslandskapet. Af Richard Bergh. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
RICHARD BERGH.
långt in i dalgängarne och manar allvar
i sinnena. Det är en stolt vaggsång för
de små, som sofva borta i något af de
gula eller röda trähusen under
bergväggen — och för ynglingen, som
drömmer.
Att en natur som denna skall lämna
outplånliga märken i dens håg, som växer
upp i dess sköte, är otvifvelaktigt, och
i Karl Nordströms känsliga sinne smög
den sig in, sträng, allvarlig, trotsig,
förnäm som till en förtrogen, en själsfrände,
en like. Den blef ett med hans eget
grundväsen. Men elden, glädjeelden,
som skulle lysa upp denna obändiga
natur och komma äfven andra att älska
henne, den fanns äfven den i djupet af
Nordströms väsen redan vid födelsen.
Den var då endast en gnista, men den
var bestämd att blifva en eld —
stämningens — hvilken genom hans konst
skulle lysa ut öfver yttervärlden och
gifva denna nya och egendomliga
skönhetsvärden för oss.
All äkta konst är resultatet af
känsloutbrott. Men alla känslomänniskor
blifva icke konstnärer, endast de finast
byggda bland dem, de, hvilka vid sidan af
starka, medfödda drifter i en viss
riktning äga högt utvecklade sinnesverktyg
och en hjärna, som är mäktig en stor
utgift af nervkraft. Hos Karl Nordström
var synsinnet särskildt utveckladt.
Genom hans öga fingo redan från
barndomen känslor och tankar oafbrutet nya
impulser. Detta verksamma öga sög i
hvarje stund naturen in i hans själ och
fyllde hans hjärna med bilder. I ett
gifvet ögonblick, då förnimmelserna inom
honom blefvo allt för öfverväldigande,
kunde de ej längre hållas i tygel
därinne, de måste på ett eller annat sätt
taga sig ett uttryck — handen började
beskrifva gester i luften — en kolbit
eller en pensel! Gif ynglingen en pensel,
och han skall gifva ett helt, nytt rike
till gengäld. Karl Nordström fick
penseln, blef målare — och skänkte riket.
I medio af 70-talet förde slumpen en
vacker dag tre ynglingar samman i ett
af båsen i konstakademiens principskola.
Föga anade de tre, som då frågande
betraktade hvarandra, att starka
konstnärliga sympatier en gång i framtiden skulle
föra dem samman i en liten stad på
vestkusten och där förskaffa dem en
gemensam etikett: Varbergsskolan.
Den äldste af de tre ynglingarne var
Karl Nordström. Han var nära tjugo
år gammal och hade redan ett
fullgån-get pipskägg, som ingaf de två andre
tillbörlig respekt. För öfrigt var han
smärt och blond — med polkahår. I
principskolan tecknades endast två
timmar hvar eftermiddag efter planch, efter
gips eller efter Kohlers klossar, med
hvilka senare man om förmiddagarne
spelade käglor. När Perséus 1876 kom
hem från München och satte upp
elevskola, gick Nordström med sina
kamrater till honom, och där användes sedan
förmiddagarne till målning. Nordström
var också bland dem som följde Perséus
på hans sommarexkursioner till
Gripsholm. Bättre lärare kunde icke en
yngling räka ut för, han ägde en sällspord
förmåga att hos hvar och en af sina
lärjungar locka fram ett personligt drag.
Likformighet var något Perséus som
lärare afskydde.
Hösten 1877 flyttades två af de
blifvande Varbergarne från principskolan upp
i »antiken». Den tredje befanns ej
värdig till en sådan flyttning. Det var
Nordström. Han syntes inte handfallen för
det, ur hans anlete lyste tvärtom något
som sade: »får jag ej med de andra gå,
får jag väl ensam gå». Han klippte af
sig det traditionela artisthåret, som icke
skulle komma att klädas af någon aka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
