Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Karl Nordström och det moderna stämningslandskapet. Af Richard Bergh. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
RICHARD BERGH.
engelske naturskalden Jefferis yttrar
någonstädes: »Du kan ta en hel knippa
gräs med dig hem, men icke vinden, som
var i gräset ■— den blir kvar därute».
Det förefaller mig som de flesta
landskapsmålare gjorde sig all möjlig möda
att noggrannt samla hem med till sina
taflor alla grässtrån de se, men de
glömma »vinden som var i gräset». De måla
alla träden i skogen, men skogen
kommer ändå ej dit. De måla den ena
hafs-vågen mästerligare än den andra, men
— hafvet, hvar blef det af, och
stämningen som gaf lif åt gräset, ät träden,
åt vågen? Blef den kvar därute? Måste
den också stanna där?
De rena stämningsmålarne äro
underliga män, de påstå att de måla anden i
naturen. Har naturen någon ande —
och kan den målas?
I Marcus Larssons bilder ryter
stormen, de stolta furorna brytas, och
forsarne strömma öfver sina bräddar —
naturen är vred. Ar det dess ande som
vredgas? — Hos Wahlberg hviskar
tystnaden, när månen spänner sitt silfvernät
öfver björkdungens darrande blad eller
öfver stilla suckande fjärdar. Naturen
drömmer, vemodig, aningsfull — är det
dess ande vi skönja? — Hos Ekström
flammar solen ur grå töckenskyar och
fyller landskapet med romantiska dagrar
och skuggor, i hvilka föremålen bada,
sorglösa och svärmiska. Här njuter
naturen tjusad sin egen idylliska stämning.
Med hvilka sinnen njuter hon? — Hos
Nordström härskar det högtidliga
lugnet före stormen; naturen tiger med fast
slutna läppar; fylld af trots, beredd på
kamp, lyssnar hon till ovädret, som
långsamt nalkas öfver hafvet. Hvarje nerv
är spänd, hvarje sena likaså, men öfver
det hela råder ännu en högstämd
plastisk ro. — Har naturen en ande? Ja,
så framt den människa, som betraktar
henne, har någon. Instinktivt förlägger män-
niskan ett inre lif, likt sitt eget, bakom
de rörliga konturerna af naturens yttre
lif. Instinktivt söker stämningsmålaren
en belysning, en naturstämning, en nejd,
bakom hvilka han kan förlägga en ande,
hvilken äger hans egen själs kval och
fröjder, dess ljusa eller mörka drömmar.
På sådant vis skänker han naturen en ande
och ger henne en talande tunga, hvars
språk hans konst sedan tolkar. Och
denna ande uppenbarar sig i grässträna, när
vinden fattar dem. Hon lefver i skogen
i dess högstämda resning, i dess doft.
i dess tystnad, dess ljusdunkel. Hon bor
i hafsstormen, som piskar den svarta
vågen skumhvit. Hon andas ur lugnet
öfver insjön en junikväll. Ja, hon tindrar
i hvarje den minsta reflex, som leker
de dunkla vråarne i vårt hem en
skymningsstund. Hon är evigt växlande lif
och rörelse. Hon är skiftande stämning.
Hon är framför allt annat just detta:
stämning\ Egendomliga makt, som är
rik nog att göra den fattigaste,
kargaste trakt till en strålande härlighet! Ty
hvad betyder i stämningens stund
naturens alldagliga yttre med dess nyktra
småting, dess faktiska drag, vid sidan af
de fantastiskt formade och rikt
skimrande silhouetter af dager och skugga, som
belysningen eller molnens lek teckna
öfver landskapet — vid sidan af den stora
eviga striden mellan mörkret och ljuset
eller vid sidan af naturkrafternas vilda
och högburna skådespel. Vid sidan af
vädret i naturen.
»Hvarje landskap är ett själstillstånd»,
har en modern författare sagt. Dessa
ord ge en förklaring på, hvarför i vår tid,
förutom musiken, landskapsmålningen är
den enda konstart som åstadkommit
något, som ingen föregående tid
öfverträffat. Vårt sekels vaga själsstämningar,,
dess obestämda längtan, dess grubbel och
trånsjuka, den naturliga motvikten till
vårt i öfrigt så nyktra och af vetenska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
