Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gallionsbilden. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
JANE GERNANDT-CLAINE.
— en mörk man på en hvit häst, eller
endast röster . . . som ett sus i gräset
så lätta . . . Och när hon ville, kunde
hon kalla på detta igen, ligga och lyssna
till det i stillheten, men i kväll stod det
blott en tät, svart ångest omkring henne,
och själfva månskenet gjorde henne rädd.
Ty hon fruktade något, kände något —
ett dunkelt hot, som vandrade därute
med tunga fötter. Det hade skumma
ögon och skum vild panna, det växte
sig så jättestort ibland och var dock
som en människa. Det kom tätt intill
vagnen och böjde sig öfver tältet och
tog mörkret i sina händer och gjorde
skuggor däraf och lät dem springa. Hon
såg de långa snabba benen, de
kutryg-giga kropparne: »Drif bort dem,» skrek
hon, »kasta yxan efter dem, Josiah!»
Då grep en grof hand henne om
armen, och en barsk stämma sade: »Vill
du somna!» Men hon föll . . . föll . . .
föll svindlande fort, från taket af en vagn
och låg badande i kallsvett på dynorna.
Sömnen skulle icke komma den natten,
och då det gått en lång stund och den
gamla slumrat till, reste hon sig upp och
satte sig till att lyssna. Ty de åkte
öfver höjder, upp och ned tre gånger, och
det var icke längre markerna hon hörde
— jorden hade fått en ny röst — ett
mummel, som klagade långt borta . . .
gaf sig öfver och tystnade igen, som när
en smärta lägger sig till ro. Hon tänkte:
»Hvad är det jag hör » och kröp fram
till tältöppningen och såg ut och tryckte
händerna till sitt bröst. Mellan de mörka
molnen hängde, blek och kall, den stilla,
klara fullmånen, och därunder var allt
vatten — vatten. Och hon förstod, hvar
de voro, och ryste i sin själ, ty hafvet
och den tysta himmelen stodo fulla af
hemskhet, och hon sporde: »Hvad vill
det mig? Hvad har jag gjort?» Men i
det samma kom hennes trolofvade att
vända sig om, clar han gick bredvid
oxarne. Han betraktade henne icke och
talade icke heller till henne, men hon
såg hans ansigte i natten och kände sitt
hjärta krympa vid hans blick.
Så tidigt, att ingen mer än han var
vaken i tältvagnen, brukade Josiah lämna
sin bädd och kalla hottentotten och stiga
till häst eller gå på jakt i bergen. Han
hade slagit läger vid en klippig kust,
där villebrådet vimlade, och som han
icke fördrog anblicken af vattnet och
hatade utsikten af en fjärrbelägen hamn,
som hans förfäder anlagt och öfvergifvit,
återsåg han sällan de sina förrän
frampå eftermiddagen.
Hans mor öfvergaf aldrig tältet. Hon
hade varit en stark kvinna, hvilken med
egen hand nedlagt ödemarkens vilda djur,
medan hennes make lefde och de ännu
sökte en trakt, där de kunde slå sig
ned, men sedan hon på gamla dagar
begraft man och tre söner, satt hon
helst i ro med kaffekittel och bibel och
tänkte på sina vårkbrutna fötter. Hon
hade aldrig sysslat mycket med sin
tillämnade sonhustru, ty jungfrun hade
varit underlig från barndomen och i alla
stycken olik boers döttrar, men hon
hyste misstro till den unga och såg med
växande förtrytelse, hur lätt hon vände
vagnen ryggen.
Morgon och afton satt Josiahs
käraste vid hafvet.
Allt var nytt för henne, och hon
undrade öfver många ting. Rostade
ankare voro begrafna i sanden, och ett
söndrigt roder stack upp ur vågskummet,
men det sällsammaste af allt var de
svartnade spillrorna af ett skepp utan
däck och med bruten mast, som låg ute
i det djupa vattnet. Mänga dagar
betraktade hon det blott på afstånd, men
så hände det sig en kväll, att hon kunde
gå torrskodd till de svartnade bjälkarne,
och då hon kom helt nära, började hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
