Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gallionsbilden. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLIONSBILDEN.
II9
nes hjärta klappa, ty uppe i fören satt
den hvita bilden af en man. Hon hade
-sett honom från stranden, men aldrig
anat den höga tystnaden öfver hans åsyn.
Han höll armarne korslagda och böjde
hufvudet, och hans hår var som långt,
grönt gräs. Jungfrun såg och såg, och
hafvet blef mer än haf i ljuset af hans
anlete. Det susade och hviskade i
hennes öra, och hon höjde sin rost och
sjöng . . .
Hon hade en svag stämma, som
sjukdomen gjort matt och oviss, och hon
kunde icke många sånger, ty hon hade
glömt att sjunga bland boer, men under
■den tid hon vandrade med sin fader, hade
hon lärt underfulla melodier från hans
läppar, och de kommo tillbaka nu och
sköljde öfver henne som vågor, och hon
satte ord till dem, som hon tänkt ut vid
stranden:
Vattnet är vackert, det ler mot
molnen, ty himmelen är blå. Hvita segel
drifva på dess yta, och bland stenarne
gungar skummet som dun. Men jag
spörjer: Hvad bor bortom böljorna?
Nätskall jag fara så vida som mitt sinne
drager mig, o haf?
Det var i solsken. När det var storm,
sjöng hon annorlunda:
Vattnet är skönt — mig tycks det
är af tårar. Hvem gråter? Skyn är
mörk, vågen ängslas och skrämmer
fåglarne, och skeppen förgås för vinden.
Men jag spörjer: Hvad bor bortom
böljorna? När skall jag fara så vida
som mitt sinne drager mig, o haf?
Orden voro intet mot lyckan att
drömma dem. Hennes mun kunde icke
tala som hennes hjärta. Därinne upprann
en rodnande sol öfver tysta morgonhaf,
och längtan sköt som en ström af ljus
utöfver vattnet, men glädjen var blek
mot sorgens röda mörker, ty himlen blef
som aska och eld för hennes blick, när
hon kände sin själ bedröfvad.
Hon kunde icke lida att se Josiah . . .
Hon hade ständigt varit rädd för hans
ansikte, men sedan den kväll hon sett
honom piska ihjäl buschmannen, ryste
hon vid hans blotta närmande. Hon ville
icke tänka på honom. Vattnet lekte
henne i hågen. Till och med i sömnen
såg hon dess glans.
Hon kände tiderna för ebb och flod.
När de långa böljslagen drogo sig från
stenarne, gick hon barfota ut till det
strandade skeppet och vandrade omkring
i dess svarta och splittrade skrof. Där
var hon på hafsbottnen, ty bjälkarne
voro täckta med snäckor och musselskal
och doftade af vågornas sälta, men ofta
klättrade hon upp på den brutna masten
och höll sig fast med begge armarne
och såg på det lätta, ljusa blå, som
mötte himmelen längst ute, och tänkte,
att hon seglade långt bort. Hon drömde
sig igenom vind och natt och hörde
farorna brusa och sjunga, men en hvit bild
med sjögrönt hår delade böljorna och
satt tyst och hög i stormen.
Hon kunde le och blunda. Aldrig,
aldrig skulle hon ha varit rädd.
Hon steg ned i sanden och
betraktade hans anlete. Inför lugnet af dessa
slutna läppar stod hon orörlig, med
knäppta händer. Hans ögon sofvo.
Hut-skulle de månne blickat, om de haft lif?
Han var icke alltid densamme.
Stundom voro hans ögonlock såsom skuggor
och hans panna som den bleka
skymningen. Men i gryningen var han
förvandlad. Då klöf han osynliga vågor,
och hans åsyn var som ett rop på
äfventyret. Hennes svaga röst fick toner
af styrka. Hon stod ute vid
böljskum-met och sjöng.
Hon tänkte beständigt på honom.
Hafvet var han, och han var hafvet, och
hon vandrade till stranden likt en, som
är väntad.
En afton satt hon tyst bland stenarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
