Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gallionsbilden. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLION SBI LD EN. 121
Nästa kväll satt hon och såg på
skeppet och tänkte en ny sång:
Den, som väntar mig, är ensam ute
på hafvet. Hur länge har han suttit och
skådat öfver dess krusning? Hur länge
har han bidat? Sä länge kanhända som
bränningen nött stenarne och det bott
suckan i vågen. Jag har hört dig kalla.
Här kommer din jungfru. Hon stiger
ut i böljorna. Vattnet skall bära hennes
steg fram till dig.
Hon sjöng icke med läpparne. Det
var hennes håg som talade, och luften
var mild — hon kunde somnat vid hafvet.
Det vågade hon icke för Josiah och
hans moder. Hon reste sig upp och
tog vägen åt tältvagnen till; —den våta
sanden behöll märkena af hennes fötter,
och hon vände sig ofta om och
betraktade dem. Men i det hon gick förbi
klipporna, började hon darra. Hon hörde
steg. Det var hennes trolofvade som
kom. Han hade sin bössa öfver axeln,
och hottentotten följde honom, beväpnad
som han.
»God afton», ljöd det i stillheten, och
då måste jungfrun stanna. Hon gjorde
det tveksamt med högra handen utsträckt
framför sig. Josiah grep den och såg
bort, men han hade märkt, att hans brud
var skön den kvällen; hennes ögon lyste,
och den lilla halsen var hvit som en snö.
Tjänaren fick tecken att gå hem med
jaktbytet, och de följde honom, bägge
tysta. »Du håller dig nere vid stranden,
du», sade den unge boern till sist. Han
fick icke annat genmäle än ett
enstafvigt: »Ja.»
Om en stund återtog han: »Jag ser
dig aldrig.» Och som hon icke visste,
hvad hon skulle svara, sade hon
ingenting.
Dunkla makter rörde sig inom honom.
Han kunde brutit ut i besynnerliga ord:
»Du är frisk, dina kinder rundas, du går,
hvart du vill. Du kan tåla och lida en
hustrus bördor, och du är min, min,
min.»
Men han sade intet; — tvärt,
besin-ningslöst slog han armen om hennes
midja och kysste henne.
Hon fick icke ett ljud öfver sina
läppar — hon strök blott hans kyss från
sin mun.
Han gick tätt inpå henne, med knutna
händer: »Jag kunde döda dig», sade
han.
Men jungfrun såg icke pä honom,
hennes ögon stodo vidöppna mot
osynliga rum: »Det kan du», svarade hon
med låg stämma.
Då lät han sina höjda händer falla:
»Akta dig», mumlade han mellan
sammanbitna tänder.
Flere ord växlades icke mellan dem.
Hon gick darrande vid hans sida och
steg tyst upp i vagnen och fram till
sin bädd.
Det var redan sent, den gamla sof,
men jungfrun låg och stirrade ut i natten.
Hon lyddes på Josiah, som kastade sig
af och an i sömnen, och hon hade ännu
icke slumrat in, då han i
dagbräckningen reste sig från sitt läger och tog sin
bössa och väckte upp tjänarne. Flan
höll ansiktet bortvändt, i det han gick
förbi; — det var förvridet med rynkad
panna, och sådan han gått, kom han
tillbaka om kvällen.
De undveko att möta hvarandras
ögon, men hans närvaro var tyngd och
plåga, och när jungfrun gick till
stranden, var det för att se skyarne stiga
upp ur djupet och breda sitt hot öfver
böljorna.
Hon hade orofulla drömmar. Två
nätter efter hvarandra skådade hon
bildens hvita anlete, och begge gångerna
var det samma syn — hafvet, som låg
och ryste i dunklet och en ödslig
himmel, där månen försvann bak moln. Och
hon tänkte: »Hvad är det vattnet vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
