Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gallionsbilden. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
JANE GERNANDT CLAINE.
mig? Hvad har jag gjort?» Men i samma
ögonblick kände hon, att den
efterlängtade var hos henne. Hennes hufvud
hvilade mot hans axel, och hans arm
låg om hennes lif; så bar han henne ut
mot tystnadens boningar. Bakom dem
gled skeppet oformligt och tungt utan
däck, utan roder, utan segel — en
svartnad stomme bara, ett skelett, som dref
i natten. Och hon sporde: Ȁro vi
döda? , men hon log åt sin fråga, ty hon
kände, att hon satt där, inne i hans
armar, som ett litet lefvande ting, en mussla
gömd i skalet, och hennes fingrar lekte
med hans hår, och han böjde sig framåt
och spände skuldrornas muskler, hvit
och hög i den svarta vågen.
»Du talar i sömnen >, sade den gamla
kvinnan en morgon: »Hvad drömmer du ?»
Den lilla jungfrun blef blek som ett
lärft, och hennes hjärta stod stilla: Rådde
hon icke ens om sin själ?
»Du har fått gå för dig själf mer än
nyttigt är , fortfor den gamla. »Snart
blir det väl annat af. När du kommer
hem, gifter du dig.»
»Gifta mig! — Men jag vill inte, jag
kan inte, jag . . . Ja, jag tror jag går
hellre i sjön!;
Då ljöd ett oväntadt ljud — ett skratt
— i tältöppningen. Det var Josiah som
stod där, och ingen hade hört honom
skratta förr. Han yttrade icke ett ord.
Han ryckte blott i bössremmen, som han
kastat öfver axeln, och vände pä
klacken och gick. Hottentotten följde honom
pä kort afstånd. Äfven han bar bössa.
De aflägsnade sig bortåt klipporna.
Den gamla modern gick och bäddade
upp sängarne; hon sade intet, men
hennes tunna, barska mun var som det raka
ärret efter en knifskåra, och de släpande
fötterna tryckte jungfrun till jorden som
om de trampat på henne, där hon satt
och redde sitt hår.
Hennes fingrar hade ingen kraft. Hon
flätade och flätade upp igen . . . Vädret
var fullt af mulen hetta, och händerna
sjönko maktlösa i hennes sköte.
Hon vandrade icke ned till hafvet.
Timme efter timme satt hon utanför
vagnen. Sorgsna tankar rörde sig i
hennes sinne; hon kände en skuld inom sig,
men förstod intet — himmelen var så
underligt skum.
Det blef middag. Han syntes icke
till. Det blef kväll. De väntade ännu.
Kaffern hade gått att söka sin herre —
han vände icke tillbaka.
Den gamla kvinnan satt under
tälttaket med korslagda armar och ett
ansikte af sten. Jungfrun vände sig icke
om — hon ville icke se och såg dock
dessa breda, orörliga knän, den flata
öfverkroppen och cle starka, hårda
händerna. Hon klagade stilla, hon visste
icke, hvad hon sade, men hon mumlade:
»Tag mitt lif ...»
Hon kände olyckan sväfva öfver sitt
hufvud, suset af dess vingslag uppfyllde
luften och kom henne nära. Hon hade
kunnat skrika af förfäran. Hon reste sig
för att få luft, men den gamlas blick låg
öfver henne och tvang henne att sätta
sig . . . Hon hade aldrig varit lycklig,
förr än hon kom ned till hafvet. Kostade
det då hjärtats sista blodsdroppar att
under några veckor fröjdas efter sin
håg.
Hennes ångest blef ett med
skymningen. Hon tog icke ögonen från
bergen, clär skuggorna svartnade. Fram
emot natten såg hon en gestalt röra sig
i ljuset af fullmånen. Det var
hottentotten, och han var ensam.
Hon steg upp, detsamma gjorde den
gamla kvinnan. De väntade båda. Då
tjänaren kom närmare, sporde hans
husbondes moder: »Hvar är Baas?»
Han skälfde i alla lemmar och
störtade på knä, som när ban fruktade aga:
> Baas krossad. Baas nere bland ste-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
