Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - William Shakespeare enligt Georg Brandes. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
HELLEN LINDGREN.
sehistoria. Läs också, om man vill se en
annan sida af hans mognaste kritiska konst,
den kritik öfver kritik, som ban ger i fråga
om Jagos karakter, som man ansett
alltför omotiveradt ful, en det ondas
paradox, Äfven Bulthaupt gör anmärkningen,
att diktaren här tecknat en skadeglädje
utan synbar anledning, ett behof att skada,
det onda för det ondas skull. Brandes
känner människonaturen bättre. Kanske
har han här, när han vältaligt beskrifver
det ondas paradox, erinrat sig
Kierkegaard.
Säkert är, att den rena illviljan är en
verklighet. Barnleken kunde man också anföra
som en paradox för logiken. När barnet
oskuldsfullt, som det tyckes, trycker flugan
mot fönsterrutan, eller när katten leker med
råttan, kan detta svårligen förklaras ur
logiska förutsättningar, som ha en altruistisk
anstrykning — men det är i alla fall hemsk m
verklighet, detta nöje, som icke i sin glädje
låter sig störas af offrets klagoskri. Och
dock säger Bulthaupt något dylikt om
Jagos orimlighet som bofven par préférence,
näi han i sin »Dramaturgie des
Schau-spiels» i andra bandet (4:e Auflage), som
helt och hållet är ägnad åt Shakespeare,
talar om Otello, han säger nämligen att
Jago, faktorn i hela handlingen» a volli g
motivlos lst». »Hans handlingssätt är blott och
bart sataniskt och ryckt ur hvarje
mätbarhet för människomått», han är en
»half-djäfvul». Mycket riktigt är detta omdöme
tvifvelsutan i sitt slag, så som Bulthaupt
nästan aldrig med sin stora skarpsynthet
träffar fullkomligt miste, ej heller förlorar
han sitt fotfäste i molnen, han är tvärtom
mycket duktig som kritiker. Hvem
borgar honom likväl för, att ej många
människor äro half"djäflar, alldeles icke
några filosofiskt med grubbel framfödda
tankeabstraktioner, ej metafysiska det ondas
principer men verkligen modiga,
öfverläg-gande, beräknande halfdjäflar som Jago.
Om man jämför Jago t. ex. med en af
vår tids på karakterens vägnar sämsta men
kanske duktigaste affärsmän från ren
driftsynpunkt eller om vi jämföra honom med
de starkaste bland de starke bland vår
tids diplomater — skulle vi då ej kunna
medgifva, att det ej behöfs något annat
begär än blott och bart begäret efter makt
och mer makt eller efter några hundratals
kronor mer i den redan förut fyllda kassan
för att göra dessa män af den absoluta
framgångens princip till brottslingar eller
jonglörer af finaste lindansarakrobatism.
Man behöfver icke med klar blick skåda
så synnerligt djupt i våra tidsförhållandens
samhällslif för att finna, att något så
orimligt ej ligger i Jagos upproriska
»Junker-thum». I den verkliga striden om
makten finner man att det för den, som ingen
verklig botten har, mycket snart kommer
en tidpunkt, då han »sejler» blott för
nöjet att segla, då han älskar att rida ner
hinder för nöjet att kunna berömma sig
att ha öfvervunnit dem, då hans skä.1 att
hata blir samma slags behof att blifva
segrare som det, hvilket gäller vid en
kapplöpning. Men i motsats mot detta
proklamerar Bulthaupt, att Jago ej ens uthärdar
jämförelsen med Franz Moor: »sein Handlen
ist jedenfalls nicht zwecklos und
unver-ständlich.»
Slika löjligheter hos en så fördomsfri
och eljest så litet af tyskeri behäftad
författare hade man ej väntat, men Brandes gör
intet dylikt groft missgrepp i motivering,
äfven när han är som djärfvast i bevisföringen.
Man skulle vilja fortsätta med att påpeka
ypperliga detaljer — märk särskildt den
för svenska läsare ganska spännande
polemiken af Brandes mot Schücks uppfattning
af Julias kärlek, där väl den svenske
kritikern kommer till korta inför den danske,
äfven om den senare här med sitt tal om
»professors»-åsikter och »akademisk»
uppfattningen af kärleken för en gång
återfallit i sin ungdoms personliga ton.
Sådant kan i förbigående i detta korta notifikat
anmärkas. Anmälaren skulle för sin del
särskildt vilja uttrycka sin tacksamhet för
det modiga uttalandet om Macbeth, att den
ej alls är det mästerverk, kritiken gjort den
till, af det skäl, att detta varit en tanke,
som anmälaren tidt och ofta förfäktat.
Anmälaren skulle också vilja framdraga
många andra punkter, förtjänta af
beundran och utredande belysning — men här
är nödigt att sätta punkt med en varm
tacksägelse till Georg Brandes, att han
ännu en gång riktat vår skandinaviska
litteratur med en bok, som lärd och olärd
kunna med gagn och nöje studera och njuta,
ett verk af på en gång flit och geni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
