Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om stadsplaner med särskild hänsyn till svenska förhållanden. Af Fredrik Sundbärg. Med 18 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
FREDRIK SUNDBÄRG.
allt var en tvingande nödvändighet. Också
blef den strategiska synpunkten mer eller
mindre bestämmande för hvarje
stadsanläggning. Borgen och i synnerhet ringmuren
med sina vallar saknades sällan.
Byggnadssättet med de trånga gatorna, smala
tomterna och jämförelsevis höga husen har,
som ofta påpekats, sin förklaring främst
i det begränsade utrymmet inom
ringmurarna. Dessa senares sträckning
betingades af stadsportarnas läge, likasom
af strategiska beräkningar, och
återverkade i sin ordning på stadens form och
hufvudgatornas läge. Öfriga därtill
samverkande faktorer voro dels
terrängförhållandena (så se vi i städer belägna på
bergssluttningar hufvudgatorna mer eller
mindre troget följa nivåkurvorna, samt,
vid vattendrag, dessas stränder), dels
äfven till någon del — om man så får
säga — slumpen, eller rättare den
naturliga utvecklingen. Åtskilliga städers
huf-vudgator torde ingenting annat vara än
de ursprungliga landsvägarna, kring hvilka
man byggt.
Resultatet af dessa och dylika
omständigheter blef det karakteristiskt
oregelbundna medeltida gatusystemet.
Endast sällan synes man hafva byggt
efter en på förhand uppgjord totalplan;
denna blef därvid ofta ganska
regelbunden. Ytterligare se vi, huru i de fall,
där man ej var beroende af ringmurar,
man unnade sig mera rymlighet än eljest
blef möjligt. Såsom ett svenskt exempel
på sist antydda förhållande må nämnas
1400—1500-talets Jönköping, en stad
hvaraf väl nu mera icke ett spår
återstår, men som af Viktor Rydberg
framdragits ur glömskan. 1
Exempel på väl bibehållna medeltida
stadsanläggningar ha vi som bekant i
utlandet ingen brist på; i Sverige har ti-
1 Jfr V. Rydberg: »Det forna Jönköping», Sthlm
Alb. Bonnier 1880.
den handskats långt mindre skonsamt
med dem. Den bäst bibehållna — ett
storartadt konstminne, öfver hvilket vi
äfven inför utlandet kunna vara stolta •—
är som bekant Visby (plan i nästa häfte);
därnäst kommer Stockholms stad inom
broarna, som är ursprunglig till
planläggningen, om också endast i ringa mån till
byggnaderna. Vidare visa i mellersta
Sverige Strängnäs, Sigtuna, Vadstena,
Söderköping, Skara m. fl. städer tämligen
bibehållna medeltidsplaner, hvarjämte i några
stiftsstäder, bland hvilka förutom
Strängnäs må nämnas Uppsala och Vesterås,
vissa partier, särskildt kring
domkyrkorna, bevarat något af sitt ursprungliga
skaplynne. Annars hafva de uppsvenska
gamla städerna i allmänhet blifvit mer
eller mindre oigenkännliga, och detta dels
emedan de mest varit byggda af trä, dels
äfven genom åverkan. Likaså har i
Norrland det lilla som möjligen funnits af
medeltidsreminescenser i allmänhet gått
spårlöst förloradt. Undantag härifrån gör
Hernösand, hvars planläggning delvis är
ganska ålderdomlig. Något mildare har
tiden handskats med de skånska
städerna. Malmö, Lund och Ystad hafva i
hufvudsak fått behålla sin ursprungliga
planläggning och kunna ännu uppvisa
en del medeltida byggnadsrester;
detsamma kunde åtminstone för icke alltför
länge sedan sägas om Helsingborg. Af
danska städer visa särskildt Helsingör,
Aalborg m. fl. ganska ursprungliga
medeltidsplaner.
Under 1500- och början af 1600-talet
fortforo de strategiska hänsynen att
utöfva sitt välde. Man var i allmänhet
hänvisad till att bygga inom
stadsmurarna, eller i alla fall att koncentrera sig
så mycket som möjligt.
Renässansen kom, kanske mest på
grund af dessa omständigheter, icke att
göra någon revolution i fråga om
städernas allmänna byggnadssätt. Likasom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
