Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En af de få. Af Calla Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AF DE FA.
Af CALLA CURMAN.
UNDER ljusa sommardagar,
medan man har tid att fördjupa sig
i skogarnes ensamhet, att fråssa
i tystnaden där och lyssna till gamla
hågkomster, vill jag midt bland susande
furor nedskrifva en lifshistoria, hvilken
jag som stum åskådare en gång för länge
sedan såg upprullas och sedermera
skymtvis fick följa till dess slut. Denna
lefnadssaga, en trogen skildring ur
verkligheten, är ett af dessa »documents humains»,
som man ej äger rättighet att behålla
för sig själf. Hvar gång min tanke hvilat
vid den, har jag känt, att lifvet är
underbarare än någonsin dikten — och det är
därför jag med bäfvande hand går att
röra vid den, ty obesjungen är den
skärast.
Den täcka småstaden låg för fyra
årtionden sedan och drömde sina sista
drömmar före den snart stundande
omhvälfning, då de stora uppfinningarne,
järnvägen och telefonen skulle med sin
jäktande makt göra den till ett modernt
samhälle med en snabbt växande stads
hela rastlösa lif.
Ännu var den emellertid helt oberörd
af storstadsidéer, ännu kom posten blott
två gånger i veckan under smattrande
musik från postiljonens horn, ännu
färdades resenärer på »rapphöna» eller i
landå och sofvo på de primitiva
gästgif-varegårdarne. Ännu kände de
hvarandra allesamman i den lilla staden, och det
var ett nigande och bockande på
gatorna, ty utan ett vänligt samtal med sina
bekanta fick man ej passera, och man
hade så godt om tid. Det hade ej
dagats för någon där, att »tid är pen-
Ord och bild 6:e årg.
gar». Men man höll sig nog också
mycket inomhus, ty en husmoder förlorade
lätt sitt goda renommé såsom sådan, om
hon tog sig en promenad. Därmed skulle
hon ansetts lat och oduglig. Hellre då
blifva klotrund af stillasittande och
ömtålig och sjuklig af brist på frisk luft. Det
var egentligen endast torgdagarne som
en fru fick synas ute — eller i
skymningsstunden, då hon med den dinglande
piraten skyndade på kafferepen — och de
voro ej få!
Ännu alltjämt deltogo stadens
invånare i hvarandras fröjder och sorger, som
om de tillhört en enda stor familj, ännu
väfde döttrarna själfva sina klädningar,
ännu stöpte man talgljus i hemmet och
»snoppade» dem med ljussax. Ännu lefde
man i den gyllene tid, då smöret kostade
18 skilling marken och lingonen 6
styfver kannan.
Det är egendomligt, att midt i vårt
brusande, fordringsfulla nutidslif minnas
sig hafva lefvat med i dessa naiva,
pa-triarkaliska tider, dem den unga
generationen står så främmande och oförstående
inför, som tillhörde de en annan planet.
En sådan »dubbelmänniska» med
minnen från tvenne så himmelsvidt olika lif,
känner sig nästan besläktad med trädet,
som äger sina rötter i det tysta, djupa,
dit intet människoöga tränger, medan
kronan svajar för alla stormande vindar,
med vida, förut ej anade utsikter.
Men den lilla staden hade just i dessa
dagar fått ett jäsämne, som kom det
annars så stillfärdiga samhället att bubbla
i oro och undran. Det hade kommit
en utländing till staden, en ung
fransman, för att knyta affärsförbindelser meel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
