Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En af de få. Af Calla Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AF IDE FÅ.
163
ning och enligt gamla tiders sed strängt
aktat henne för all vetskap om världen
och det onda. Icke en roman hade hon
läst — hade för öfrigt icke läst
någonting annat än sina nödtorftiga skolämnen
— och de voro på den tiden af
minimalaste art. En liten oskyldig, outvecklad
rosenknopp var hon, just inkarnationen
af fordna tiders ungmö-ideal, och såsom
sådan först öfverraskade, sedan intog hon
den unge utländingen. I sina tankar
plägade han kalla henne »Sainte Änne».
Något så kyskt och vänt, något så
»blondt», så rörande barnafromt hade man
ej sett aningen af i hans hemland, där
lifliga, muntra, unga kvinnor med eldiga
ögon och snärjande koketteri väl
kommit hans hjärta att bäfva men aldrig helt
fångat det. Hans drömmande
temperament drogs just af detta helt oskyldiga,
svala flickväsen. Han behöfde dyrka ett
madonnaideal, och här tyckte han sig
finna det, och med provençalens hela glöd
tillbad han det.
Kärlekens ljusa, underbara tid
begynte för honom i jubel. Dess början var
såsom en enda fest. Nästan hvarje dag
uppfann han nya »festspel», för att ge
luft åt sin fröjd. Icke en undran om
hans känsla var besvarad eller ej — icke
en tanke på framtiden. Nuet var så
bedårande skönt. Den lilla staden lefde
med som i ett rus öfver all den glädje,
ungdom och fägring, som främlingen
liksom med ett trollslag lockade fram.
Ena dagen var det en utflykt till häst,
en målerisk kavalkad i medeltidsdräkter
till någon landtgård, där folket först
alldeles tappade hufvudet vid en så
underlig syn men snart drogs med in i den
allmänna ysterheten. En annan dag såg
man ett tåg af roddbåtar med festklädd
ungdom glida öfver den vackra insjön,
som stod spegelblänk och återgaf alla
bilder i sitt djup, hvilket täflade med
himlen i glans. Luft och vatten smälte sam-
man liksom till ett enda blånande
element, så att åskådaren på stranden
nästan kunde fråga sig själf, då de unga
flickornas mångfärgade dräkter
återspeglades i vattnet i ett skiftande färgspel,
om det var ett tåg af brokigt skimrande
fåglar, som sväfvade genom den stilla,
djupblå etern.
Allt hvad en liflig fantasi kunde
uppfinna: kostymbaler, tablåer,
teaterföreställningar aflöste hvarandra nästan dag
efter dag, och de annars lugna, svenska
lynnena smittades af fransmannens oro
och rörlighet. Den lilla staden, som
slumrat genom århundraden, hade väckts till
lif af sagoprinsen.
Men hans blonda prinsessa?
Ja — hon var road af dessa
festupptåg, och hon njöt af sitt öfverflöd såsom
något helt naturligt. I ungdomen väcka
glädje och kärlek hvarken öfverraskning
eller tacksamhet. Man mottager båda
så, som man mottager frisk luft och sol;
— de höra med i en vis och orubblig
världsordning. Hon reflekterade ej öfver
för hvems skull Maurice ordnade allt så
festligt, men hon förvirrades af andras
häntydningar, och hon drog sig skygg
tillbaka, när hans blick hvilade varmt,
nästan andaktsfullt på henne. På sista
tiden hade något främmande spotskt
kommit öfver henne, något af segrande
drottning, som ej mäktar fatta den slagnes
förödmjukelser och marter. Hans
hyllning besvärade henne, hans lidelsefulla
temperament var henne oförståbart,
nästan antipatiskt. Vi nordbor hafva ju
än i dag, trots vår ständiga beröring med
främlingar, svårt att fatta sydländingens
omedelbara, färgrika väsen. Hur mycket
svårare då på den tiden, när en
utlän-ding var ett underdjur af sällsynthet och
synkretsen begränsad af småstadens trånga
horisont, där idealen voro till
ytterlighet konventionela och stöpta i samma
form.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
