Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En af de få. Af Calla Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 CALLA CURMAN.
trött man, som jordat ungdom, lycka,
kärlek och lifsmod. En färglös, ensam
framtid låg framför honom, oändligt lång.
Man orkar ej vid 23 år att taga emot
en sådan tillvaro, och hans unga,
våldsamma hjärta skulle brustit, om det ej
fått ge sig luft i den vildaste smärta.
Han grät, han ropade, bönföll, trotsade,
hädade -— allt om hvartannat i
vansinnig förvirring. Det var som en orkan i
tropikerna, som far fram med en
naturmakts hejdlöshet.
Anna stod alldeles handfallen inför
detta. I förfäran skyndade hon till sin
mor och bad henne taga sig an den
förtviflade. Denna fann Maurice i samma
uppror och bäfvade först tillbaka, men
hennes moderliga hjärta greps af den
unge mannens ångestfulla uttryck, och
stilla och ömt tvingade hon honom att
sätta sig bredvid henne i soffan. Hon
tog hans hufvud mellan sina händer,
hennes ögon fylldes af tårar och sakta kysste
hon hans brännheta panna.
»Oh vous ëtes comme ma mère bien
aimée. Que Dieu vous bénisse!»
Och som ett barn, som flyr till sin
moder, så lät han sitt hufvud sjunka till
den gamla hjärtegoda svenska kvinnans
bröst och grät sig trött där, tills
stormen för en stund dog ut i djupa,
snyftande suckar.
Först då försökte hon säga några
tröstande ord. Hon förstod, att detta var
honom en svår stöt, men den häftiga
sorgen läkes lättast. Hon bad honom resa
genast, lägga tid och afstånd mellan sig
och den han älskade, och förr än han
anade, skulle lifvet blomstra upp på nytt,
och han skulle i sitt hemland finna en
maka, som passade honom långt bättre
än Anna. Henne måste han glömma.
Han störtade upp, och ett ögonblick
glimtade stormen fram igen i hans ögon.
»Glömma, glömma! Ah ni nordbor se
alltid med ringaktning på söderns sval-
lande känslor, därför att de ej hålla sig
inom bräddarne som edra!»
Han grep sin hatt för att gå.
»Förlåt den smärta mitt barn
tillfogat er», bad Annas mor, »förlåt vårt
kyliga land. Om vi ej förstå er, så hålla
vi dock så hjärtligt af er, käre Monsieur
Maurice.»
»Tack min fru! ni ha alla varit så
goda. Det är blott jag som felat — som
varit en dåre.»
Han kysste hennes hand och
vacklade mot dörren. Där vände han sig
ännu en gång mot henne och sade med
bruten stämma:
»Tro mig! Man kan i sitt hjärta äga
söderns brusande storm och eld på
samma gång som nordens trofasta
innerlighet. Mitt hela lif skall visa det.
Glömma, säger ni! Jag glömmer henne aldrig!»
Och därmed var han försvunnen.
Den sista gången vi sågo Maurice
Gérard i den lilla staden var ett par
dagar efter denna afton. Det gafs en bal
för doktor Hjelm och hans fästmö för
att fira deras förlofning, och Maurice gick
dit en stund till allas häpnad.
Under hans hjärtesorgs första vilda
tid existerade intet i världen för honom
mer än hon och hans hopplösa kärlek.
Konvenansens fordringar, människors
omdöme, skvaller och undran fanns ej till
för honom. En gång till i lifvet ville
han se henne, och han ville inprägla i
sitt minne denna sista bild, Anna vid en
annans arm, hennes ögon strålande af
ömhet mot en annan, den gyllene ringen
på hennes finger, allas lyckönskningar,
allas erkännande af att hon tillhörde
denne svenske man, som hennes hjärta
valt — hela denna kvalens bägare ville
han tömma, för att mörda dåraktiga
förhoppningar, som ville lefva, trots allt.
Mot slutet af balen var det han kom,
den objudne gästen, såsom en vandrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
