Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En af de få. Af Calla Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AF IDE FÅ.
169
gare tilldragelserna i edert lif. Några
gånger hvarje år har en svensk vän
gifvit mig underrättelser om eder — men
det har varit en väl bevarad hemlighet
mellan oss två. De dagar hans bref
kommit ha varit mig högtidsdagar.
Hvad nu mina egna öden beträffar,
så vill jag, eftersom ni bedt mig, berätta
något därom. Men låt mig först gifva
eder mitt jublande tack för att ni skref
till mig. Det kan vara värdt att vänta
i 40 år på en sådan fröjd! — Ni talar
såsom skulle jag hafva något att förlåta.
O nej, jag äger blott att tacka. Och på
mina knän tackar jag eder, för det jag
genom er fick erfara lifvets största känsla
— en oförgänglig kärlek. Förskräcks ej
för dessa ord. » i Jonny so it qui mai y
pense!» Därmed förolämpar jag hvarken
er eller eder makes minne. Jag är ju
bara en gammal 63-årig gubbe, böjd och
fårad, som blifvit sitt ungdomsideal
trogen. Hade er make lefvat, jag hade ej
fruktat att skrifva så, ty hans sinne var
stort nog att rätt uppfatta en sådan
känsla, som fått ålderdomens frid och
försoning öfver sig. Jag hoppas också,
att ni ej tager den illa upp, ty Gud är
mitt vittne, att den är blott godt och
rent menad.
Kära fru, jag är en gammal ungkarl,
som aldrig tänkt på att skaffa mig en
hustru, sedan den dag han såg sig
sol-blind. En rad af barn, fabriksfolkets barn,
omger mig ofta, och jag försöker att i
lifvets viktigare stunder vara som en god
far för dem. Men de hålla sig helst till
sina egna fäder, som burit dem på sina
armar från deras första stund — och det
är ju rättast och naturligast så. Men det
blir ibland ödsligt för den som ingen
har. Lifvet utan barn är ett lif utan
framtid. Dock — nu är väl den tid, som
återstår mig, ej lång. Min gamla
stofthydda har detta sista år ofta känt
dödsvinkar. —
Strax efter min återkomst från Sverige
dog min far, och allt hvilade på mig
ensam. Det blef min räddning ur den
vansinnets natt, som ville insvepa mig och
hvaraf de första symptomen nog visade
sig den sista kvällen jag såg er pä er
förlofningsfest. Eller har jag endast drömt
att jag var med då? Jag har ett oredigt
minne af yttre tilldragelser under sorgens
första tid, som tyder på abnormitet. När
jag nu blickar tillbaka på den tiden, sä
tycks det mig att det är en främmande,
förtviflad ung mans hårda öde jag ser
framför mig, och jag suckar medlidsamt
för mig själf: »Poverino, sorgen kom för
tidig och för tung.»
Arbetet blef min välsignelse, och fast
en praktisk verksamhet egentligen var
nästan motbjudande för min natur, så
tvingade jag mig in i den med järnhård
vilja.
Jag har också rest mycket under alla
dessa år —- rest nästan öfver hela
jorden. Nu är det slut — jag är utsliten
i förtid — orkar ej mer. Mina
jämnåriga gamla vänner äro ännu rörliga och
färdas vida omkring. De skratta åt mig,
som ej mer vill följa dem. Jag vet ej
hur det är, men en sådan som jag
räknar visst dubbla tjänsteår.
Äfven resorna välsignade jag.
Utsikterna vidgades, lifvet blef stort och
intressant, och den lilla obetydliga atomen
Maurice Gérard blef till intet.
Men fast jag ej mer orkar
långfärderna, så företager jag dock ännu alltid
en liten resa årligen till min mors
hembygd i Dauphiné. Ty där i en öde trakt
står ett litet kapell, helgadt åt ortens
undergörande helgon, »Sainte Änne». Dit
har jag troget vallfärdat alla dessa 40 år.
Men annars sitter jag som sagt
beskedligt hemma — har nu lämnat
ledningen af fabrikerna till en ung släkting,
som bor i mitt tomma hem, dubbelt tomt
sedan också min moder för 10 år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
