Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En af de få. Af Calla Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
CALLA CURMAN.
lämnade detta jordiska. Hennes älskande
hjärta har jag främst att tacka för att
jag ej för 40 år sedan dukade under för
själfmördarens demoniska frestelser.
Mitt trognaste sällskap numera är min
rapphönshund »Frey». Alltsedan jag
gjorde bekantskap med er fars präktiga Frey
med de trofasta, nästan mänskliga
ögonen, som brukade blicka in i mina sorgsna
tankar, har jag här ägt den ena
generationen efter den andra af den rasens
hundar, och alla ha de fått namnet Frey.
Det var en liten bit af fordna tider i det,
som tilltalade mig.
Ja, där har ni, min fru, några
konturer af mitt ointressanta lif, som ni
godhetsfullt önskade veta något om — och
jag känner, att jag nu ej längre har
rättighet att missbruka edert tålamod. Men
ännu ett ord, om ni tillåter, innan jag
slutar. Då vi nu i ålderdomens dagar
återknutit bekantskapen genom ett par
bref, vill ni nog unna mig glädjen att
ibland få meddela mig med eder. Jag
skall då ej vidare trötta er med att tala
om mig själf, utan välja ämnen, som
intressera och förströ er. Det vore en
solglimt på min sista vägsträcka, som edert
goda hjärta säkert ej nekar
eder ödmjuke tjänare och tillgifne
gamle vän
Maurice Gérard.
Brefvet var skrifvet på hans
modersmål, men ofta voro svenska ord, ibland
hela meningar på svenska inblandade,
som visade, att allt hade hans trofasta
minne bevarat, t. o. m. den älskades språk.
Under vintern mottog Anna flere bref
från honom. Han talade föga om sig
själf, utan kåserade mest om förhållanden
i sitt hemland, dess politik, litteratur och
sociala frågor, allt i synbar afsikt att
förströ hennes saknad och hjälpa henne
att glömma sig själf inför ämnen af
allmänt mänskligt intresse. Hon erkände
med tacksamhet, att den gamle vännen
därborta i det aflägsna landet var henne
ett stöd och en hjälp såsom ingen annan
under denna första sorgetid, under
hvilken hon kanske annars skulle dignat.
»För allt ondt jag gjorde eder och som
sköflat edert lif», skref hon, »betalar ni
mig med idel godhet och tröst, med ränta
på ränta. Ni lär mig, till hvilken
förädling en lifssorg, rätt buren, kan föra ett
människohjärta, och på det sättet lär jag
mig småningom inse lidandets
välsignelse. »
Men beröm öfver sig själf ville han
slätt inte höra.
»Det är på sitt sätt väl för mig, att
stora afstånd ligga mellan oss», skref han
i sin ordning, »så slipper jag erfara, hur
sviken ni blefve, om ni finge se mig
sådan jag verkligen är. Ty, som jag
redan sagt er, en riktigt otreflig, knarrig
gammal ungkarl är jag!»
Framemot vårsidan dröjde det
ovanligt länge, innan hans bref kom. Stilen
var då darrande och otydlig. Han hade
legat sjuk i lunginflammation — var nu
uppe igen, men ganska matt. Under
konvalescensen läste han på nytt sina
favoritskalder Tegnér, Snoilsky och Viktor
Rydberg.
»Det svenska språket är så skönt, och
jag älskar mycket af dess litteratur», skref
han. »Under dessa 40 år har jag i mitt
svenska rum, där jag helst vistas, och där
jag samlat alla mina heliga minnen,
skaffat mig ett helt svenskt bibliotek. På
bokskåpet står Viktor Rydbergs byst, och
väggarne prydas af andra svenska
skalders porträtt. Jag håller också en svensk
tidning, för att kunna följa Sveriges
utveckling under alla dessa år. Det
landet kunde aldrig blifva mig främmande.»
Längre fram i brefvet vidrör han sin
vacklande helsa.
»Läkarne och mitt förstånd vilja skicka
mig till Algier, men mitt hjärta vill till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
