Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En af de få. Af Calla Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AF DE FÅ.
I7I
Norden. Mitt sjuka bröst skall andas så
lätt i Sveriges rena luft, det känner
jag!» —
Jag var hos Anna, när hon fick detta
bref. Med rörelse läste hon det för mig,
och jag minns, hur vi båda grepos af det
uttryck han gaf åt sin nordlandslängtan,
för hvilken hans eget språk ej fann ett
ord nog uttömmande och intensivt. Han
tolkade den därför med det svenska
uttryck, som bättre än något annat
tungomål, kan utsäga det ve, som ligger
för-borgadt däri. Dessa svenska ord,
inblandade i hans eget språk, ljödo med en så
skärande klang, som ett klagorop från
en landsförvisad: »Je vous avoue que
je commence ä souffrir de »hemlängtan»
— oui, car la Suède c’est proprement
»mitt fosterland». Där föddes jag till
kärlekens underbara lif, och där har mitt
hjärta lefvat alltsedan och varit trogen
undersåte. Ja, jag vill återse mina
ungdomsdrömmars land, när nu sommaren
snart gör sitt intåg där», skref han. »Jag
vill höra Necken spela sina brusande
melodier, jag vill gå in i de små rödmålade
stugorna och hälsa på mina gamla ärliga
vänner där — jag vill framför allt göra
en sista vallfärd till »Sainte Änne» —
i norden. Oui, car sans cela je rnoeurs
de »hemlängtan».
Eller är det kanske hemlängtan till
ett ännu bättre land ? Ske Guds vilja! Jag
kan säga med den gamle Simeon, att jag
far i frid, ty jag har skådat himlens
härlighet. Sent i lifvet kom den, men tack,
o tack, att ni slutligen gaf mig den i er
vänskap!
Se så, nu har jag åter pratat om mig
själf — det kommer sig af svaghet efter
sjukdomen. Förlåt! Förlåt!»
Anna skref genast ett oroligt
deltagande bref tillbaka till den gamle
vännen, men det nådde honom aldrig. Hans
»hemlängtan» hade ett par dagar
dessförinnan fått ro »i ett ännu bättre land».
Den dag Anna genom hans släkting
blifvit med ett par höfliga rader
underrättad om hans död, fann jag henne
blekare och sorgsnare än vanligt. Hon satt
framför brasan, som med ett fräsande
ljud höll på att förtära en liten brefpacke.
Med förfäran såg jag elden förinta hvad
som nu, efter Maurices död, bort vara
henne ett heligt minne.
»Men Anna, hur kan du?» ropade
jag, i det jag fåfängt sökte hindra henne
att kasta det sista brefvet i den
obarmhärtiga elden.
»Låt mig vara», sade hon tonlöst.
»Jag hoppas, att mina dagar snart äro
räknade, och jag vill ej, att oförstående
människor skulle efter min död finna och
läsa dessa bref. De äro ej värda att
röra vid dem ens!»
Och så räckte hon mig en liten
vackert inbunden bok. Jag öppnade den.
På titelbladet stod: »Mireille, poëme
pro-vençal de Frédéric Mistral.» Maurice
hade skickat henne den en gång under
vintern med många små märken och
understrykningar.
»Tag den,» bad hon. »Jag vill ej
längre äga den heller. Ack, neka ej att
mottaga den! Jag vill veta den i en
trogen, förstående väns ägo.»
Jag tog den motvilligt och reste mig
upp för att gå. Allt detta plågade oss
båda.
»Nu äger jag ej en rad, ej en tråd
af Maurice Gérard», sade hon, i det hon
med tårar i ögonen sade mig farväl. —
Jag var starkt upprörd, medan jag
vandrade hemåt och genomtänkte allt.
Somliga människors öden äro alltför
tragiska. Han fick ej ens blifva ett minne.
Årsta i juli i8ç6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
