Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Rudyard Kipling och hans Djungelbok. Af Hellen Lindgren - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUDYARD KIPLING OCH HANS DJUNGELBOK.
187
stående fenomen af djuriskt eller mänskligt
skarpsinne. Med en otäck, pinsamt
hårresande kraft förmår han att i spökton
berätta det sagolika äfventyret om mannen,
som blir instängd i den jättelika
sandgropen tillsammans med andra olyckliga, af
hvilka ingen kan klättra upp, ty sanden
glider undan: Morrowbie Juke s
underbara ridtur (som jag tror ej på svenska
öfversatt) eller om — för att välja ett annat
exempel — Han som ville vara kung (ej
heller på svenska öfversatt). Här aftecknar han
äfventyrare, som begifva sig af för att
grunda ett konungarike. Han finner sin lust i
både detta öfverdjärfva och detta
ohyggliga. Och när han presenterar kvinnorna,
har han också sitt eget manér. Det blir
hälst koketter, som förvrida hufvudet på
ett helt regemente, men han behandlar
detta halft ironiskt, halft som tillåten
kvinnosport, eller om kvinnorna icke äro fjärilar,
ger han oss sådana barn som den
drömmande lilla arabiskan Ameera, som blott
kan älska och jubla eller älska och lida,
barn i kampen för tillvaron, blommor med
österländsk berusande doft, alltså antingen
sådana kvinnor, som männen beskydda och
älska med gränslös ömhet, eller sådana som
de göra dårskaper för — blommor eller
fjärilar — med mycket af naturväsen i
bägge fallen.
I allt detta ligger mycket af opposition
mot häfdvunnet engelskt förställningssätt,
ja. mot civiliseradt regelbundet lif. Och
intrycket af Indien blir därigenom kanske
så mycket mera äkta. Plötsligt står det
framför oss i all sin vilda charme,
urlandet med sin mystik, sina inympade
koloniseder och sina otroliga hemseder, detta
land, där engelsmännen slå sig ned under
känslan af att de blott äro på genomresa
och bivuakera, och där man ännu kämpar för
sitt lif mot vilda infödingar. I nytt ljus
ser man också hjältemodet och krigarnaturen,
när den ses på så nära håll. Den är ett
slags hederskänsla, halft barbarisk, ej
medveten men dock vacker. Kipling skämtar
— se The light that failed — med den
ideale engelske soldaten, hvilken de
engelska museernas och tidningarnas bilder
framställa så välputsad och välklädd med
blanka stöflar och med ett uttryck af
chevaleresk världsman och svärmisk
salongshjälte. Han ser mer än väl det stora i den
besinningslösa tapperheten och i dödsför-
aktet för något, för hvilket den gemene
mannen instinktivt kan och vill offra sig.
Han förstår bättre än måhända någon före
honom det ädla i den militära
kamratandan, som gör hvarje regemente till ett fast
helt i glädjens likasom i stridens oeh
farans stund. Men denna kamratanda har
också nästan samma betydelse som
sammanhållningen i en klass af gossar i en
skola. Regementets kasernlif och disciplin
har sin uppblandning af egendomligt
barnsliga element; kamratandan är t. ex.
uppblandad med afundsjuka mot andra
regementen. Och fastän Kipling väl vet, att
drottningens namn verkar som en
trollformel och regimentets fana omfattas med ett
slags svärmeri, att det alltså finns
idealism af finaste valör i allt detta, så
fördöljer han ej, att det dock är en slags
vidskepelse som drifver männen framåt, och
han skingrar den föreställningen, att
krigarmodets drifkraft är någon entusiasm för
höga ideal, ädla mål och dylikt. Hvad man
tänker på i stridens ögonblick är att stöta
till så bra som kamraten — det är
ärelystnaden då, och plötsligt fattas det
framstormande regementet af en vild och
djurisk lust att förgöra fienden, och tack vare ett
sådant lidelsens och fanatismens ögonblick
vinnes segern af människor, hvilka knappast
veta, hva,d de göra. Han upprullar
drabbningens fruktansvärda virrvarr, stridstumultet
med dess själfuppoffring, den plötsliga
paniken bredvid det storartade hjältemodet,
fegheten och det väldiga kampraseriet, som ofta
kunna aflösa hvarandra hos samme person
inom loppet af samma halftimme —
ingenting undgår honom, och allt detta är
återgifvet med en målarkänsla för hvarje detalj,
som trotsar all beskrifning. Men äfven på
detta sätt framställdt kommer detta
soldatmod ändå att betyda något af pliktbegreppets
triumf, och slagfältets barbariska tafla ger
oss i alla fall osjälfviskhetens och
själfupp-offringens tändande och värmande syn. Man
kan lätt inse detta, när man genomläser
The drums of the Fore and Af t, historien
om de två minderåriga trumslagarpojkarna,
som stupa «på ärans fält», och hvilka i
ett ögonblick af vild ärelystnad och
hederskänsla i den kritiska vändpunkt, när
deras regimente svikit fanan, förtvifladt slå
sina trumhvirflar och med hemsk energi
marschera med taktfasta steg, ensamma och
öfvergifna, mot den säkra döden. Martyr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
