Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om stadsplaner med särskild hänsyn till svenska förhållanden. Af Fredrik Sundbärg. Med 18 bilder (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I94 FREDRIK SUNDBÄRG.
veta af den gamla
hederliga anl
ägg-ningen med de
bäda’ fristående
flankerande
små-flyglarna? Nej,
det är för
in-stängdt och för
bondaktigt! Man
strör sina byggnader fritt omkring här
och hvar i landskapet.
Nå, detta får väl tydas såsom ett
mer eller mindre berättigadt uttryck för
modernt frihetsbegär och hygieniskt
intresse (ehuru säkert ingendera skulle lida
på en modifikation i riktning mot det
gamla: en landtgård är dock icke något
sjukhus); men till öfverdrift går man
ovillkorligen, exempelvis när man i
staden ersätter sina stängselmurar med
små staket, som lämna fritt spelrum
för grannarnes nyfikna blickar; och
missriktadt blir frihetsbegäret, när _ det
i staden som på landet ej ens lämnar
kyrkogården i fred. Helig ro och
af-skildhet från världen borde väl vara det
intryck man närmast eftersträfvar på de
dödas hvilorum, — men det tyckes just
vara hvad nutidsmänniskorna icke vilja
ha. Huru många äro icke de
kyrkogårdar — i stad söm på land — hvilka man
pä sista tiden beröfvat deras gamla
portaler, dessa ärevördiga gamla byggnader,
som omedelbart vid inträdet försatte oss
i en andaktsfull stämning! De ha
mången gäng tillika med hela ringmuren fått
lämna rum för — järntrådsstängsel och
gjutjärnsgrindar. — Och dock vända sig
icke liken i sina grafvar!
Men låt oss återvända till våra
stadsplaner!
Den gamla smög sig efter terrängen
och lät denna jämte öfriga
lokalförhållanden gifva uppslag åt ständigt nya
kombinationer. Detta i förening med
byggnadssättet gjorde staden pittoresk.
Hela Visby kan sägas bestå af idel
målaremotiv. De nya mästarne å andra
sidan ha på förhand färdigt sitt system,
helt naturligt närmast uppgjordt för
slättmark, och deras arbete går vanligen ut
på att nivellera terrängen för att pressa
in systemet. Häraf följer, att
omväxlingen blir den minsta möjliga, och att det
pittoreska försvinner af sig själft; skulle
tilläfventyrs något bli kvar däraf, anse
dessa mästare det för sin plikt att
sorgfälligt utrota det. De fleste af dem skulle
gripas af själfförakt, om de gjorde sig
skyldiga till förseelsen att använda ett
sådant motiv som ett gatuhvalf, eller att
kröka pä en gata för att rädda ett
historiskt minnesmärke.
För att nu slutligen sammanfatta den
med ledning af Sittes bok här försökta
jämförelsen mellan de gamles (specielt
medeltidens) och våra moderna
stadsplaner, sä ha vi funnit kontrasterna mellan
slutenhet och öppenhet, mellan pietet och
sträfvan efter vidgade vyer, mellan ä ena
sidan fantasi, mystik, poesi, och å andra
sidan förståndsmässigt skematiserande;
med ett ord mellan — medeltid och nutid.
I det föregående har framhållits,
hurusom det i våra dagar är de praktiska
ingeniörerna som så godt som ensamma
uppgöra stadsplanerna.
För arkitekten återstår då endast att
på en gifven plats i en gifven omgifning
inlägga sin byggnad. Häri ligger fröet
till den tragiska konflikt, som tagit
sig ett så omisskännligt uttryck i våra
städers fysionomier. Förtviflande om
möjligheten att låta byggnaden verka
genom pittoreskt läge och harmoni med
omgifningen (såsom de använda
historiska förebilderna i allmänhet göra),
faller arkitekten lätt för frestelsen att
alldeles abstrahera från läget och blott
söka göra byggnaden i sig själf så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
