Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Skånsk vår. Af Paul Rosenius. Med 4 bilder af Bruno Liljefors - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÅNSK VÅR.
215
ö — itt, o-itt, 01’tt, o — öitt; med sista
ljudet gjorde hon en voit och lät sig
falla, tumlande, mot jorden; men
innan hon nådde den, tog hon åter luft
under vingarne, flög fram ett stycke och
sänkte sig mot marken, där hon fällde
ned sina rosaröda ben och hastigt drog
in de ett ögonblick spända vingarne.
Långt borta, på andra sidan af
mossen, synes en hop spridda, gråa
kroppar. Det är betande vildgäss. Nu lyfta
de, kacklande. Svärmen drages ut på
längden, formar sig till en lång horisontal
linie, som höjer sig och smalnar och
under bortdöende kackel blir till en tunn
tråd. Och snart synes icke heller den.
Endast gulbruna ängar och naken jord,
rödgrå i eftermiddagens varma ljus, och
det disiga, ljusa blå, som beslöjar
slätten mot synranden, där jorden sjunker
in i himlens blågråa bård.
Jag vandrar hem efter landsvägen,
medan solen går ned. En kornlärka sitter
klumpigt balanserande på telegraftråden
och låter höra sitt ideliga si-si-li, si sili-si.
Genom de fuktiga markerna draga dikena
som strömmar af guld. Öfver guldet ila,
med glans som af rullande
kvicksilverkulor, vattenskalbaggar, härs och tvärs.
Och öfver dem dansa årets första myggor.
Ännu i skymningen kväka grodorna.
Den ena svarar den andra. Det blir en
hel orkester, en de tunga, jordbårna
drifternas konsert från döfva strupar.
Från aflägsna gårdar ljuda byrackors
oförtrutna skall. Och när mörkret faller
på och en kylig natthimmel rufvar öfver
jordens svarta vidunder, då tonar ännu
vårens oro i vipornas rop från åkrar och
ängssänkor.
III.
Vid synranden resa sig mörkblå
molnväggar med vidhängande ljusgrå,
sönder-rifna tappar. Töcken draga öfver solen,
och regn faller i strömmar. Men blåsten
STENSKVÄTTA.
sopar åter rent för rymdens blåa vidder,
och allt ligger i ljus och glans — slätt
och bruna skogar.
Från knastiga stammar, mörkfläckiga
af mossa, breder sig ekarnes grenverk,
täckande i sitt nakna armod
bokruskornas kanelbruna underskog. Bländande
skarpt belyser solen de gamla styfva
boklöfven och, mellan bjärta skuggors
strimmor och figurer, markens tofviga,
torra gräs och dess skrumpna ormbunkar.
Men vid skogskanten tränga fram ur det
förgångnas virrvarr svalörtens saftiga blad,
vårlök och Pulmonarians knoppande blå
och röda blommor. Längre in i skogen
taga bokarne vid. Raka askgrå stammar
med här och där ett litet stänk af
fjol-årslöf och deras kronor högt i sky. När
himlen är mulen, står skogsdjupet i
dunkelt purpurgrått mellan stammarnes
pelare, och spöklikt smyga kajorna kring
sina hål i träden. Men när solen faller
på, är det festdager under bokarne. Det
lyser upp från markens violett-bruna
löf-lager, och skärande skarpa springa
skuggorna fram af stammar och svängande
kronor. Och det sjunger däruppe i
kronorna, svarta mot hvita skyar och
blå-blå himmelsfält eller höljda i ett ljus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
