Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Skånsk vår. Af Paul Rosenius. Med 4 bilder af Bruno Liljefors - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÅNSK VÅR.
217
och kornetter. Säsongen har öppnats.
Serveringsflickorna gå i ljusa lif under
restaurationsplatsens kastaniër, där de
små fingerbladen slokande höja sig
öfver stretande knoppfjäll. Bygdens barn
af alla åldrar slå ring kring »banorna»
eller sitta vid småbord med öl eller
lemonad. När musiken spelar upp, komma
»pågarne» fram från sina orgier, svettiga
och rödbrusiga, med nya, blankskärmade
mössor snedt på sina hufvud. Säkra och
bredbenta taga de sig fram till töserna,
som, stela i sina söndagsdräkter, stå i
flockar och vänta. Och så gå de
parvis in på banan. Där är en ung krabat
med pannlugg, som hvirflar banan rundt
i en skräckinjagande fart, med hopp så
långa som strutsens. Jag håller korn på
honom under hans framfart, på hans
flickas gräsgröna klädning. Där är en
annan som håller sin dams vänstra
tumme som i ett skrufstäd i sin högra näfve.
De båda öfriga armarne hålla ihop,
sträckta rakt nedåt. Han håller sin ena kind
nästan tryckt intill hennes hufvud. Han
för henne, sakta trippande, härs och tvärs
öfver banan, tills han råkar på ett hörn,
då han börjar svänga med henne. Båda
äro mycket allvarsamma, som beginge de
en religiös akt. Mest tilltalande är dock
en massivt byggd landthandlare, som
outtröttligt dansar dans på dans. I sin väl
åtsittande bruna habit, sina manchetter
och sin bruna stråhatt är han det
högsta hönset i korgen. Hans
svartskäggiga, landtligt infernaliska ansikte bär en
högtidlig prägel af hans maktpåliggande
ställning som balens lejon och af hans
utståndna strapatser. Men när han
träder in på banan med sin stadsdam, svän-
gande på öfverkroppen och med
högburet hufvud, då leker både ett
överlägsenhetens och ett människokärlekens
lyckliga leende öfver hans något an
strängdt blaserade drag. Han släpper
ett ögonblick ifrån sig sin sköna, gör en
långsam, charmant bugning, med
hufvudet vänligt lagdt på sned, sträcker på
armarne och låter ett par stora
manchetter glida ned och bli synliga i all sin
härlighet. Med en förförisk ögonrullning
har han tjusat fram ett öfverlyckligt
medgifvande från flickans sida, hvarpå han
mildt fattar tag om henne. Han böjer
STORKAR.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
