Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ett besök på tempelplatsen i Jerusalem. Af Knut Tallqvist. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT BESÖK PÅ TEMPELPLATSEN I JERUSALEM.
261
Om den utomordentliga skönhet, som
utmärker klippdömens arkitektur i dess
helhet likasom i hvarje detalj, kan min
beskrifning endast gifva en svag
föreställning.
Skenbart minst intressant är i
klipp-dömen den nakna klippan i dess midt.
Och dock kunde man skrifva en volym
ensamt om denna klippa!
Ett järnskrank, frankiskt arbete från
tolfte århundradet, omger den heliga
klippan, så att man icke kan oskära den
med sina fötter, knappast vidröra den
med sina händer. Den är ungefär 17 m.
lång och 13 m. bred och höjer sig ett
par meter öfver helgedomens
mattbeklädda golf. Skroflig och ojämn liknar
den hvarje annan klippspets i Jerusalems
omgifning. Man kunde därför tro den
vara en vanlig klippa, så lagom
intressant som en annan. Men låt oss lyssna
till judarnas traditioner, de kristnas
fabler, de arabiska historieskrifvarnas
berättelser och scheikens vältaliga ord!
Gamla testamentet förmäler intet om
denna klippa, men redan i talmud
omtalas densamma. Enligt den judiska
traditionen hvilar den öfver en tom afgrund
i världens midt. På den offrade
Abraham och Melkisedek, och Jakob smorde
densamma. Här skall förbundets ark
hafva stått. Kanhända är det samma
klippa som åsyftas med »grundningens
sten» eben schatja, med hvilken Herren
i begynnelsen förseglat afgrundens mun
och på hvilken Jahwes outsägbara namn
stod skrifvet. Enligt en senare judisk
smädelseskrift öfver kristendomen
bevakades »grundningens sten» med Jahwes
namn af två från den yttre sidan
osynliga lejon. Jahwes namn var i
verkligheten icke omöjligt att uttala. Att ingen
kände det, berodde endast därpå, att de
som läst namnet på stenen, när de
återvände, blefvo så skrämda vid anblicken
af lejonen, att de glömde detsamma. Je-
sus, som äfven begaf sig att läsa det
hemlighetsfulla namnet, var fiffigare än
andra. Han tog en bit pergament med
sig, skref upp namnet på pergamentet
och stack det i fickan. Så bevarade han
kunskapen om Jahwes outsägliga namn,
och genom det fick han sin kraft till
underverk !
Enligt den redan nämnde författaren
Idrisf är den heliga klippan nedfallen
från himmelen. Min vän scheiken
påstod, att den hvilar på tomhetens intet.
Författaren Naçir berättar, att Moses på
Guds befallning hade bjudit folket att
vid bönen vända sig mot detta berg.
Sedan hade Salomo byggt sitt tempel
på detsamma. I själfva verket torde
Salomos, likaså Herodes’ tempel hafva
omslutit Moria-bergets topp. Det är troligt,
att det väldiga, af ohuggen sten uppförda
bränneofferaltaret reste sig på den heliga
bergspetsen. I berget finns ett hål, som
leder till en under densamma belägen
håla. Man förmodar, att detta hål är
mynningen af den kloak, längs hvilken
enligt judiska beskrifningar offerblodet
och djurresterna medels vatten
bortsköljdes och leddes ned i Kidrondalen.
Många äro de fabler, som söka
förklara några å den heliga klippan synliga
fördjupningar. Scheiken berättade såsom
författaren as- Sujüti, att klippan höjde
sig med profeten, då han på denna plats
besteg sin häst Boräk och for till
himmelen. Engeln Gabriel nödgades hålla
klippan tillbaka. Sålunda bär den ännu
spår af hans händer. Ali från Herat
äter säger sig hafva hört, att på klippan
synes profetens fotspår. Enligt Nåçir
höll profeten själf med sin hand stenen
tillbaka. Han säger sig hafva sett på
densamma sju fördjupningar och hört
berättas, att de uppstodo, då Abraham med
sin son Isak beträdde klippan. De
kristna berätta slutligen, att klippan bär spår
af Jesu fötter. Men muhammedanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
