Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Strindberg—Heidenstam—Hedberg—Pelle Molin. En litterär vårrevy af Hellen Lindgren - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i268
HELLEN LINDGREN.
II.
Heidenstam har med denna sista bok
hållit hvad han ej lofvat, eller — om
uttrycket är alltför ologiskt — låt oss
säga hållit annat än hvad han lofvat
— det är en historisk essaysamling, en
historisk novellserie från den för alla
svenskar så kära karolinska tiden, han
utskickat, och man kan lugnt ge honom ett
fornsvenskt handslag och säga: Heder och
tack! Förut har han ju visat den
äkt-poetiska egenskapen af personligt utpräglad
och följaktligen lyrisk stil, och som lyriker
hade han ju rättighet att uttrycka — något
som all lyrik gör — salighetskänslan af
det individuelt egoistiska jaget, han hade
också gjort mycket fina drömlandsskizzer,
men man trodde alls ej, att han var
mäktig den fulltonighet, den mångfaldighet i
uppfattning och vidd i skildring, hvarom
boken Karolinerna bär vittne. Härmed
är visst ej sagdt, att skildringen är ofelbar,
och att ej kritikern skulle önskat åtskilligt
annorlunda, blott det att det här har
lyckats författaren att komma ifrån det rent
exklusiva, som vidlåder all lyrisk
uppfattning, och att ge oss tidsbilder från en epok,
som är särskildt svår att träffa på kornet,
och ypperliga tidsbilder från denna tid.
Det är i denna skildring från
karolinska tiden ingen tyckets subjektivitet som
stör det objektiva helhetsintrycket. Den
historiska troheten är måhända någon gång
ej alldeles oomtvistlig. Så är gamle Erik
Dahlberg troligen framställd alltför mycket
som gammal stofil; detta kan åtminstone
misstänkas, om man jämför hans porträtt här
med den bild, som exempelvis
Hammarskjölds skildring i kalendern »Polstjärnan»
för några år sedan framställde, och det är
möjligt, att andra anmärkningar af samma
slag kunde med fog göras. Låt också vara,
att Karl XII-karakteren är något torrt
åter-gifven, att hans bussars äfventyr och hans
egna kanske förlora allt för mycket af
sagoskimret — men i alla fall misstar man
sig mycket, om man ej förstår, hur
förstulet sympatiskt Heidenstam blickar på
allt detta krigarlif, ehuru han likasom alla,
hvilka granskat dokument och bref från
gamla tider, förstår hvad kriget innebär af
slump, af våld, af maskinmässig disciplin
och af karaktersförvildning under trycket
af dödsfara och kasernlif. Som den bästa
kommentarien till Heidenstams uppfattning
af krigets godtycke och själfsvåld kunna
de telegram och korrespondenser tjäna,
som dagligen nått oss från den grekiska
krigsskådeplatsen.
Heidenstams arbete har så mycket af
ett lyriskt poem och så mycket af en ur
intuition framspringande berättelse om oss
fjärran stående tider och människor, att
det äfven för en kritiker är tillåtet att vara
en smula entusiast. Nog ser man, att han
icke är episk som fader Homerus — att
han valt ämnet med afseende på sitt
naturel och anordnat det efter detta, när han
skildrat en hjältesaga — i och för sig så
sorglig — så hopplöst mörk. Nog ser
man också, att det tragiska och patetiska
kanske fått sig för mycken plats tillmätt,
och ej finner man här den karolinska tid,
som var Tegnér så kär,
ty glad den var som samvetsfriden
och modig såsom segern är,
men Heidenstam är likväl hemma äfven i
det, som kunde anses ligga en »tidens
yngste son» tämligen fjärran, jag menar ej
blott i mysterier, som röra
gammalsvenskarna i hvad beträffar vidskepelsen och
det fornfantastiska, men också angående
det bondnaiva, och man märker öfverallt,
att han är svensken, som själf lefvat med
på landet bland folklifvet och i naturlifvet,
han återger genom själfva skildringens ton
och smådrag något af den ursprunglighet
och klassblandning, som ännu i dag slår
oss till möte i någon äkta svensk och
ursvensk bygd, där herren och tjänaren
umgås på förtrolig fot, utom naturligtvis
vid högtidliga tillfällen, då den stramaste
etikett iakttages. Han är ej förespråkaren
för vare sig det ena eller andra
samhälls-lagret eller samhällsklassen, samhällsåsikten
eller samhällsfördomen. Detta taflans lugn
är uppfriskande, han har förstått
»svenskarnes lynne» från många sidor.
Den »doftlyrik», som otvifvelaktigt
fattas i vår poesi, har på senare tider på
många håll framkonstlats. Man har känt
delvis ett estetiskt snobb-behof, delvis en
naturlig önskan att deltaga i »den
europeiska konserten», där de franska och
engelska litterära stormakternas beslut gått ut
på att bilda en ny stämningens poesiskola.
Till de fullmogna produkter, som denna
tidsströmning framkallat, kunna hos oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
