Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Strindberg—Heidenstam—Hedberg—Pelle Molin. En litterär vårrevy af Hellen Lindgren - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG HEIDENSTAM — HEDBERG PELLE MOLIN.
239
Levertins bästa dikter räknas •— ty han
har med sitt orientaliska lynne gåfvan af
»andens och kraftens bevisning», men hans
framgång, när han anlitat sitt
stränginstrument, hans subtila uppfattningssätt och
lätthet att försmälta i drömstämning hafva
tyvärr framkallat en efterhärmningslüst hos
andra robust anlagda diktarynglingar, som
varit långt ifrån sund. Det fanns åtskilligt
i Heidenstams senaste diktsamling, som
kunde låta förmoda, att äfven han skulle
inslå på denna nyeuropeiska stråt, men
desto gladare öfverraskad blef man, att
hans stämningsmotiv i denna sista bok
hvarken blifvit otympliga återfall i den
gamla svenskhetsidealismens manér, ej
heller verka exotiskt; de äro ömsom svenskt
nyckfulla och dock kompletta i sin
barnsligt trohjärtade naivitet, ömsom europeiskt
kritiska i sitt genomskådande af det
specifikt karolinska krafttaget hos
sjuttonhundratalets svenska öfvermänniska. På samma
gång starkt och vekt blir därför intrycket
af det hela, där den nyktra blicken är
förenad med ett lyriskt temperament; lifvet
för oss svenskar är nu en gång i
allmänhet ett motsatsförhållande mellan en fagert
skär midsommarnattsdröm och en tung
arbetsdag, något midt emellan en
Bell-mansk båtfärd och ett besök i en sotig
smedja, där man ser kring släggan knutna
näfvar, hårda miner och vilda blickar.
För båda sidorna i detta folkligt nationela
har författaren funnit uttryck. Huru
förträffligt är icke sorglösheten tecknad i
skizzen om den blifvande
marketenteri-flickan i Marodörernas drottning! I en
berättelse, hvars innehåll är omöjligt att i
korthet referera, presenteras hon först, när hon
ligger i likkistan halfnaken men lifslefvande.
Hon förstår att skratta åt allt utom åt den
råhet, som förgriper sig på hennes person.
Hon är lika kysk som hon är vildt
öfverdådig, munter och utan blygsel, och det
är säkert, att i vår svenska landsbygd det
vore lätt att uppleta hundratals galna och
snälla jäntor, plikttrogna och handfasta,
ärliga och medlidsamma skämterskor och
»härjarinnor», som kunde anses leda sitt
andliga naturel i rätt nedstigande
härstamning från »marodörernas drottning», denna
groteska och dock så rörande vackra figur.
Men när hjältemodet tar de stora och
sublima proportionerna som hos »kung
Karl den unge hjälte» själf, visa sig äfven
här färgmotsatserna mellan det vackra och
det groteska, och hur väl bryta de sig ej
här! A ena sidan det högtidligt dumma,
det naivt envisa, det högfärdigt
öfvermodiga, det opraktiskt galna, å den andra
det halft omedvetna, ungdomligt skygga,
okufligt rättrådiga, onaturligt tappra, som
innerst pinas af hela lifvet, ty för ett
ungdomssinne af detta slag blir lifvet alltid
en pinsam och olöslig gåta. Sluten och
stolt måste han ju blifva, denne stackars
ensamme gosse på tronen, som aldrig
släpper in ett nytt intryck, som icke passar
hans eget föreställningssätt, som alltid med
de högas nedärfda misstänksamhet står på
vakt och ropar swer da?» åt hvarje tanke,
som förefaller honom icke bära ärlig blågul
färg, och hvars alla erfarenheter komma
för sent, emedan han aldrig lärt lifvets
elementära konst att bli vis af skadan.
Då finner han sin naturretlighet
tillfredsställd, just som barnet, med att sparka och
slåss utan plan och utan ändamål,
skillnaden är blott den, att när han sparkade
och slogs, darrade hela Europa för
ryttar-stöflarnas sporrhugg, och att hans
nervositet doldes under den kraftigt tillkämpade
stoicismen hos en eremit på tronen,
hvilken i hemlighet njöt af att höra sig
föreläsas fragment ur skrifter, som
åskådliggjorde historiens ironi och lek med
människoöden, som kände sig kastad mellan
from bibeltro och det Leibnizska
fritänke-riets paradoxer. I en bild af mörk
eben-holzglans, i>Det befästa huset», hvilken varit
synlig i denna tidskrifts spalter för förra
året och alltså torde vara i friskt minne, har
Heidenstam gripit en dramatisk situation,
som omtalar författarens förmodan om hans
hjältes själslif. Detta utkast
öfverensstämmer blott föga med den staty, som vi
stockholmare ofta gå förbi och där våra
ögon smekas af den ljust hoppfulla åsynen
af en krigaryngling, som gladt pekar utåt
som världseröfrare. Det är en vinternatt
på Rysslands stepper, då konungen ger sig
af för att rekognoscera, han gör så
att säga en polarfärd, en Nansensk
ensam expedition mot kosackerna. I den
bistra vinterkylan, omhvärfd af de
obekanta farornas hemlighetsfullhet, ställd
ansikte mot ansikte med döden, kölden och
allt, som kan isa och förlama, återfår han
sitt lifsmod. Faran är nämligen för
honom det enda nödvändiga, endast i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
