Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kristina och teatern i Rom. Af C. Bildt. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
C. BILDT.
Salvator Rosa nämner i ett bref, att man
under detta års karneval kunde få se
komedi spelas för 3 giulii (1 V2 franc) och
opera för 4, men teatern måste ha varit
ganska obetydlig, eftersom intet annat
minne däraf bevarats.
Följande året öppnades åter Teatro
Barberini af sina från landsflykten
återvända ägare med en melodram af Giulio
Rospigliosi, numera en betydande person,
som varit nuntius i Madrid och bar
titeln monsignore. Den hette Dal male il
bene (Af ondt kommer godt) och för att
följa med sin tid hade författaren låtit
kärleken vara med i intrigen. Musiken
var af Marco Marazzoli från Parma,
sångare i påfliga kapellet och Roms mest
ansedde kompositör. Härmed var operan
åter bofast i Rom — för en tid.
Sådana voro teaterförhållandena i
Rom, då Kristina i december 1655 första
gången red in genom Porta del Popolo.
Hvilket intresse drottningen alltid egnat
scenen, dansen och musiken, är mina
läsare väl bekant. Kärleken till konstens alla
former låg i Vasablodet, och
omständigheterna hade medgifvit Kristina att åt sin
naturliga böjelse offra mer än hennes
företrädare mäktat. Den italienska musiken
var också redan känd i Norden. Gustaf
Adolf hade haft en italiensk lutspelare
vid sitt hof; Kristian IV af Danmark hade
fått sig tillägnad operan le Veglie
Sene si af Orazio Vecchi, och Kristina hade
låtit med ett särskildt fartyg från
Danzig till Stockholm hämta Baldassare Ferri
från Perugia, en sångare på hvilken tre
konungar af Polen, två kejsare och en
påfve, för att ej tala om den venetianska
republiken, slösat pengar och
ärebety-gelser. Den första italienska operan hade
Kristina sett i Innsbruck aftonen den 3
november, samma dag hennes högtidliga
trosbekännelse ägt rum. Den hette
Ar-gia af Cesti och räckte sex timmar, men
spektaklet föreföll nog ej för långt, ty
det upprepades ännu en gång under de
tre dagar drottningen därefter stannade
i Innsbruck.
Den 31 januari 1656 gafs på Teatro
Barberini till Kristinas ära den
praktfullaste föreställning Rom ännu skådat.
Giulio Rospigliosi hade skrifvit texten och
Marazzoli musiken till en ny melodram,
la Vita umana eller il Triomfo della
Pietà. Ämnet var ej särdeles nytt; det
var hämtadt från Prudentii tolf sekler
förut skrifna Psychomachia, och intrigen
skulle förefalla en modern publik tämligen
enkel. Det mänskliga Lifvet frestas af
Synden och Vällusten, för hvilka
Oskulden och Förståndet söka skydda henne.
Lifvet tvekar och lyssnar än till den ena,
än till den andra. Synden och Vällusten
förkläda sig och uppträda som dygder,
men i trots af alla onda anslag segra
ljusets makter, och Lifvet mottager till
slut af dem en gyllene ring, hvarå i
stället för ädelstenar synes en dödskalle,
samt förmaning att tänka på döden för
att ej glömma att lefva väl.
Prologen, som sjöngs af Aurora,
innehöll naturligtvis en hyllning till la
ihag-nanima regina. Aurora måste skynda
bort, »ty morgonrodnaden brukar ej dröja,
där solen strålar». I andra akten var
det Oskulden som i ett långt recitativ
prisade först Birgitta, »Gloria di Suetia
e di Nericia honoré», och sedan i en duett
med Lifvet lofvade Kristina, »Vatikanens
nya stjärna», skönare kronor och rikare
troféer än dem hon lämnat.
Handlingens enkelhet doldes af
konstrika verser samt af en musik, som ännu
i våra dagar förefaller välljudande, om
ock något tom. Läsaren dome själf af
bilagan till detta häfte, hvilken
återgif-ver en sopranaria för en af Syndens
följeslagare. I orkestern voro ej mindre
än 28 olika slags instrument
representerade. Dekorationerna voro af
bologne-saren Gio. Francesco Grimaldi, och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>