Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kristina och teatern i Rom. Af C. Bildt. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
C. BILDT.
Tordinona efter ett vid Tibern liggande
torn, i hvars närhet den var belägen.
Det finnes få anteckningar bevarade om
denna teater, som synes ha varit ganska
obetydlig, fast den omhuldades af
påfvens nevö kardinal Chigi och af den
sköna Maria Mancini Colonna. Liksom
Ne-ro’s teater i Anzio hade den en fond
som kunde öppnas, så att man såg
Tiberstranden såsom bakgrund i sceneriet.
Detta antyder, att spektaklet ägde rum
om dagen.
Kristina intresserade sig icke
särdeles för Tordinona-teatern men lät i
stället då och då uppföra komedier hos sig
i Palazzo Riario, dit hon åter inflyttat vid
hemkomsten från Sverige. Under
karnevalen 1666 spelades där en opera af
Alexandre Crescenzi, hvartill kardinal
Azzo-lini författade prologen. Den föranledde
en liten missämja med Don Lorenzo
Colonna och hans gemål, hvilka önskade
att taga med sig till Venedig några af
drottningens musici och illa fördrogo, att
detta nekades dem för operans skull.
Samtidigt lät Kristina gifva flera
komedier, om hvilka vi icke hafva oss annat
bekant, än att en genuesisk diplomat skref
hem, att de voro högst oanständiga.
Föreställningarna bevistades icke desto
mindre af så mänga kardinaler, att det på
skämt sades att de gåfvos inför det
heliga konsistoriet.
Kristinas andra resa till Sverige höll
henne borta från Rom öfver två år, juli
1666 — november 1668. Vid sin
återkomst fann hon Giulio Rospigliosi på
påfvestolen. Den älskvärde skalden, som
i sin ungdom ägnat sångerskan Leonora
Baroni en svärmisk hyllning, och då
haft den sjuttonårige Azzolini till rival,
hade blifvit Clemens IX, och mot
vanligheten sökte han icke att genom
öfverdrifven stränghet kväfva minnet af att
han en gång varit en människa som
andra. Han förblef en glad, vänsäll och
hjärtegod gammal herre och teaterns
beskyddare och vän. Under den första
karnevalen efter hans tronbestigning, i
januari 1668, gafs i Palazzo Ludovisi
(sedan Palazzo Piombino vid Piazza Colonna,
nu rifvet) en ny melodram Baltasara
eller »Skådespelerskan i Himlen», med
musik af Abatini, dekorationer af Bernini
och text af hans helighet själf, skrifven
likvisst medan han ännu var nuntius i
Spanien. Ämnet var i högsta grad
uppbyggligt. Den spanska sångerskan
Baltasara öfvergifver sin älskare, scenen och
världen för att som eremit i ödemarken
försona sig med Gud. Segerrikt motstår
hon alla frestelser och undgår alla faror
midt bland äfventyr och strider mellan
turkar och spaniorer, och firar till slut
sin apoteos med att upptagas till himlen
under sång af änglar och dans af de sju
dygderna-
Att operan väckte stormande bifall
behöfver väl knappt sägas. Den
uppfördes sju gånger, något oerhördt för den
tiden, och hade för öfrigt den
opåräknade följden, att en ung kammarjungfru
greps af Baltasaras exempel och förklädd
till karl flydde ut för att lefva eremitlif
i bergen. Inga kostnader hade sparats
på uppsättning och kostymer. Endast
biljetterna kostade 300 scudi (1500 frcs),
men så voro de också af majolika.
Kristina fick ej se Baltasara, ty hon
kom ej tillbaka förr än nio månader
efter föreställningens slut, men så snart
hon åter hunnit bli installerad i Palazzo
Riario, vidtogo genast förberedelserna för
ett lifligt deltagande i nästa karnevals
nöjen. Ären 1668 —1676 voro hennes
mest lysande tid i Rom; hon stod på
den bästa fot med de två påfvar, Clemens
IX och Clemens X, som då regerade,
hon sysselsatte sig mindre med politik,
sedan försöket att bli väld till drottning
i Polen misslyckats, och hennes
inkomster från underhållsländerna inflöto under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
