Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kristina och teatern i Rom. Af C. Bildt. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
C. BILDT.
Salongerna stängas lika fort som de
öppnas, och mannen är glömd. Det var ej
utan att just detta höll på att hända
Alibert, när spelet gjort slut på hans
tillgångar, men han hade dessförinnan haft
den goda ingifvelsen att ställa sig in hos
Kristina, och hon var ej den som
någonsin släppte en vän i nöden. Från och med
hennes första återkomst från Sverige
finna vi Alibert i hennes tjänst, hvari
han förblef till hennes död. Att hon
varit belåten med honom synes bäst
däraf, att han i hennes testamente
uppräknas bland de tjänare, som skulle få
behålla sin lön på lifstid.
Hans första uppdrag var af
diplomatisk natur. Han skulle till Ludvig XIV
framföra Kristinas uppmaning att visa
sig försonlig mot påfven. Dennes
kor-sikanska garde hade (i augusti 1662)
skjutit på franska ambassaden, och
Alexander VII bjöd mycket otillfredsställande
upprättelse, så att saken hotade att
antaga betänkliga dimensioner. Kristina
trodde sig emellertid om att ställa allt
till rätta och det med Alibert till
verktyg. Så länge hon nöjde sig med att
skrifva, fick hon från Ludvig XIV och Lionne,
som numera var utrikesminister, till svar
bref, som voro utsökt artiga fast bestämdt
afvisande. Men Aliberts beskickning var
konungen för mycket. Han svarade kort
och snäsigt med ett bref, som
smakade starkt af hån, och därmed slutade
saken för Kristinas del.
I trots af denna snöpliga utgång
behöll Alibert allt framgent titeln
ambassadsekreterare, ty Kristina höll strängt på
sin förmenta rätt att anställa diplomater.
Bankiren Texeira i Hamburg kallades
hennes resident, Cedercrantz, som
skickades till Nimvegen, Rosembach, som
hade ett ärende till Berlin, och markis
del Monte, som var hennes ombud vid
Carl XI:s hof, titulerades envoyéer. Om
hennes sekreterare hoppade öfver den
viktiga benämningen, ritade Kristina
gärna själf dit den i margen på konceptet
med en stil, som för tillfället blef ovanligt
lättläst.
Under Kristinas andra resa till Sverige
hade ambassad-sekreteraren det dubbla
förtroendet att hålla reda på hennes i
Rom kvarblifna musici samt att
underrätta drottningen om allt som rörde
karnevaler, jakter, maskerader »och andra
galanterier». Han fick ej glömma
»tou-tes les intrigues de femmes qui se font
å Rome; car c’est me faire agréablement
la cour, que de m’en instruire». Tyvärr
har det icke lyckats mig anträffa ett enda
af dessa Aliberts bref; annars hade nog
denna lilla skildring blifvit
innehållsrikare.
Uppdraget att sammanhålla kapellet
och sångarne var mindre lätt, ty
Kristinas musici stodo högt i ropet och voro
mycket eftersökta. Hofvet i Turin
uppträdde för andra gången som hennes
konkurrent och lyckades under hennes
uppehåll i Hamburg att locka till sig
sångaren Antonio Bivani, vanligen Ciccolino
kallad. Denne hade redan varit hos
Kristina i flera år, och att döma af för
honom utfärdade rekommendationer synes
han ha åtnjutit hennes synnerliga gunst.
Också nöjde hon sig denna gång ej med
att, liksom i fråga om Bianchi, begära
några manuskript i utbyte, utan Alibert
fick order att återfordra Ciccolino. »Il
doit vivre ou mourir à mon service ou
mal-heur lui en arrivera», skref hon. Äfven om
det svarades, att han förlorat sin röst,
skulle han tillbaka.
Arkivens papper berätta ej hur det
gick med Ciccolino, men äfven utan
honom var Alibert rustad att värdigt fira
karnevalen 1669 i Palazzo Riario.
Drottningen hade först tänkt att gifva en
opera, men tid fattades för de nödvändiga
förberedelserna. I stället spelades italiensk
komedi om fredagarne och spansk om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
