Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Skandinavisk musik. Några ord med anledning af musikfesten. Af Magnus Josephson. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skandinavisk musik.
283
frans berwald.
som fäst det musikaliska Europas
uppmärksamhet vid Griegs musik, liksom de
underbart melodiska svenska tonfallen och
klangerna skulle fängslat dem hos
Söderman, om han icke hade dött så tidigt
-—• de svenska genien dö nästan alltid
unga — alltför tidigt för att han skulle
ha hunnit göra sin musik känd i Europa,
något soin nan kanske i alla fall icke hade
förstått sig på. Vid en musikfest som
denna borde därför icke folkmusiken ha
saknats. Hvad Sverige beträffar kunde
den lämpligen ha representerats af några
folkvisor, t. ex. »Neckens polska» »Kristallen
den fina» och Värmlandsvisan, sjungna at
Upsala studenter eller af soloröster, samt
af Södermans i sitt slag mönstergilla
orkesterpotpourri öfver svenska sånger och danser.
Så akademiskt förnäm borde icke
musikfesten ha varit, att icke dylika verkligt
nationela toner kunde ha fått klinga vid
densamma.
Vår svenska musik — för att nu börja
med hvad som ligger oss närmast — äger
icke mycket af denna utpräglade folkton,
som nästan ögonblickligen karakteriserar
norrmännen, håde Grieg, Svendsen och
Sinding, att icke tala om Ole Olsen och
andra mindre ursprungskraftiga förmågor;
egentligen finner man den hos oss endast
hos August Söderman, och det är också
därför hans musik, som ligger svenska
hjärtan närmast. Man finner i Södermans
musik denna svenska prägel icke blott i
hans mästerliga manskvartetter
»Bondbröllopet» och den undersköna visan i
folkton, mästerverk i en underordnad, fast
äkta svensk genre (Söderman själf var i
sina senare år förargad öfver att alltid höra
sig framhållas som kompositör till
»Bondbröllopet» och den populära
»Ulfasa-marschen»), utan äfven i hans ballader,
mästerverk äfven de, i hans ouvertyr till
»Orleanska jungfrun», i de tre marscherna
till Richard III, som med orätt numera
blifvit nästan alldeles bortglömda, samt i
hans katolska mässa, där den svenska
folktonen exempelvis lyser igenom både de
originela hornsatserna i Gloria,
solokvartettens glansfulla »Christe eleison» och
klarinettens bedjande toner i offertoriet.
Beundransvärdt är, hur nordbon — lutheran
— i denna mässa vetat att träffa rätta tonen
för katolskt brinnande andakt, ruelse och
mystik. Att han äfven hade toner för den
yttre glans, som icke får fattas vid en
katolsk gudstjänst, säger sig själft, och
häruti kunde han till och med gå för långt,
så utbrister han t. ex. i. slutet af Benedic-
emil sjögren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
