Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En jubelfest i förra århundradet. Af Otto Sylwan. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
otto sylwan.
konsert» svarade rektorn med ett svenskt
tal, som af Lidén fick betyget »drägeligt»,
och som förmodligen var af samma
skrot och korn som programmet. Denna
oration afslöts af festkantaten, som
utdelats tryckt; af all den latinska och
svenska poesi, som hopsatts för tillfället,
torde dessa verser vara de sämsta, och
man förundrar sig ej öfver, att »de
Lundske muser» ett decennium senare
genom Kellgrens åtgörande vunno en
icke afundsvärd ryktbarhet. Då rektorn
mot slutet af sitt tal kom till
komplimangerna för konungahuset, bröt saluten
lös från det på Lundagård uppställda
artilleriet, hvilket låtit höra sig förut
under gudstjänsten och under hela akten
sammanräknadt aflossade ej mindre än
302 skott. Under afsjungande af
psalmen »Nu tackar Gud allt folk» tågade
processionen slutligen tillbaka till
akademihuset, där den upplöstes.
Eftermiddagen kl. 4 började man
samlas till balen hos rektorn, som bodde
i stadens största hus, detsamma som af
Karl XII uppbyggts till residens och
som sedermera herbergerat
katedralskolan. För ordningens skull hade påbjudits,
att alla inbjudne skulle uppvisa sina
poletter för vakten, marskalkar fungerade
nu som på förmiddagen, och för att
bereda utrymme hade Harmens låtit
ned-rifva väggarne mellan fyra rum, men
icke förty visade sig utrymmet alldeles
för litet. Man började festen med att
dricka skålar för det kungliga huset,
åtföljda af 68 skott, till hvilket ändamål
kanonerna nedförts från Lundagård.
Då man så skulle öfvergå till dansen,
började oredan, och än värre blef det,
då man hann till supén. »Ganska många
hemkommo odansade missnöjde», säger
Lidén, och fru Junbeck har utförligt
skildrat, huru »oordentligt, snöpligt och
eländigt» här tillgick. Vid
skålarnes’utbringande sändes ett par pokaler laget
rundt, hvarmed alla fingo hålla till godo;
konfekten var gammal och oätbar, té
och mandelmjölk lyckades en del
personer komma öfver, med risk att i
trängseln fördärfva sina kläder, medan andra
aldrig sågo dessa saker. När supén
kom, var halfparten af gästerna
försvunnen; vid det »andra omlaget», då
de mindre förnäma skulle bespisas, tog
maten slut; »vin fick de inte öfver bordet
förrän Burmester (professor i vältalighet),
som då var kvar, begärde några slag
och sade, att det var väl betalt, men
där ficks inte mer än en butelj dålig
fransk vin; så långt den räckte, fick
han slå uti, sedan fick de intet mer.»
Fru Junbeck tillägger, att ett par
personer sent på aftonen kommit till henne
för att få sin hunger stillad. — Det må
nu vara att denna skildring är något
färglagd, men den omständigheten, att
de tryckta festbeskrifningarna mot vanan
intet förmäla om ’trakteringens
hederlighet’, väcker misstanken om att saken
varit sjuk. Dansen hade emellertid
fortsatts till fram på morgonen.
Dagen därpå, midsommardagen,
användes till en välbehöflig hvila efter den
föregåendes ansträngningar; på aftonen
hade dock Harmens en mindre bal för
de förnämsta herrskaperna och några
professorer.
Lördagen var promotion i teologiska
fakulteten; på samma sätt som på
torsdagen samlade sig deltagarne i
akademihuset och gingo under musik och
klockringning upp i koret. Biskopen var i
sitt tal lika tystlåten som förra gången,
»så att reverendissimus orerade oerhördt
väl». Därpå skulle doktorsfrågan
framställas, hvilket ålåg adjunkten Munck,
hvilken, som vi förut sett, blifvit struken
från doktorsförslaget och sedermera satt
fakulteten i förskräckelse genom hot
att utgifva handlingarna på trycket. Han
tog i stället sin hämd nu genom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
