Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En jubelfest i förra århundradet. Af Otto Sylwan. Med 4 bilder - En moder. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en jubelfest i förra århundradet.
29i
på denna begäran. Det befanns, att man
i festruset varit allt för frikostig med
saluten, så att icke mindre än 132 skott
aflossats utöfver det antal kronan bestått;
konsistorium försökte undandraga sig att
betala kostnaden för dessa men måste
efter åtskilligt skrifveri bekväma sig
därtill. Det märkligaste var emellertid, att
vid första sammanträdet efter festen
Harmens uppträdde med anspåk på
ytterligare godtgörelse för den misslyckade
balen, ehuru denna, som vi sågo, blifvit
ganska hederligt betald. Han yttrade, att
»äfven om de bestådda medel kunnat
förslå, hvarom jag dock tviflar, min med
ämbetsplikt och anseende vid ett så
besynnerligt tillfälle förenta möda synes
åtminstone af Ven. Consistorio med skäl
kunna draga billig omtanke, att jag däraf
måtte hämta någon behaglig verkan».
Han begärde således ett tillskott af
ytterligare 600 dlr, och konsistoriet var
beskedligt 110g att tillstyrka detta hos
kanslern. Denne fann sig mindre tilltalad af
äskandet och infordrade drätselnämdens
åsikt. Då äfven denna gick i riktning af
bifall, kunde kanslern icke neka sitt, men
han hade under tiden kommit under fund
med att Harmens af nosocomii-medlen
fatt utan säkerhet ett lån på 800 dlr,
och såsom villkor för anslagets
utbetalande fastställdes nu, att Harmens skulle
ställa borgen för sistnämda summa.
Hvarom icke, skulle de 600 dalerna
af-dragas på densamma. Den »behagliga
verkan» Harmens väntat blef således icke
alldeles oblandad.
EN MODER.
AF HILMA ANGERED STRANDBERG.
UNDER himmelen är klagan och rop
— Rachel gråter sina barn och
låter ej trösta sig. Kvinnor sitta vid
främmande älfvar och utgjuta sitt
hjärtas tårar, tårar af blod, och på
strändernas pilträd hänga deras harpor, fulla
af kärlekens visor, som förgätits, af trons
hymner, som frusit inne i strängarnas
veka metall, afhoppets sånger, som
tystnat likt fjällvinden i högvinterns sömn.
Det bedes till Gud den allsmäktige, det
förbannas på fädrens sätt, det stönar och
tjuter likt stormens körer i bergens pass
— det suckar och skälfver som
höstvindens susning i ljungen.
Genom en luft, som är kväfvande het
och sugande fuktig, sväfvar mordängeln
fram, röfvar de främmande plantorna,
skonar de inhemska, hvilkas rötter grott
i det stora landets jordmån och hvilkas
späda växt är härdig som hampan. De
främmande, de omplanterade, de som
lossat på gamla band och gifvit sig ut
— bort — fågelfria, hungriga, sargade
men sega i hoppet, tåliga i bedröfvelsen
— till dem kommer sorgeängeln kall,
meningslös, gäckande, och han mejar det
enda de äga och älska som gräs i
bärgningstid. Han unnar dem ingen
egendom, ingen kärleksskatt, det okända hafva
de utvalt, och det okända är hårdt,
skoningslöst, det har icke hjärta för annat
än hvad det känner och förstår.
När han nalkades på afstånd, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
