Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En moder. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en moder.
utan att röra sig timme efter timme. Allt
drömlikare, allt overkligare blef tillvaron,
ju närmare den stora verkligheten kom.
De sade intet, blott sögo in den
älskade med sina förtviflade blickar.
Det lilla hufvudet låg nu stilla,
andedragen kommo tungt, det ryckte i
kroppen, och på en gång öppnade sig
ögonen, de vidgades, de förvandlades. Ah,
hur stora, djupa —• en blick, som
skådade intet och dock var full af
gudomlig skönhet. Så kommo rosslingar.
Då jämrade de sig högt, då talade
de smärtans och kvalens brutna ord.
Fadern sjönk ned, borrade sitt
ansikte i den lilla klädningen och snyftade
tungt.
— Gud vet hur dyrbar du var mig
— Gud gifve jag finge följa dig.
Men i moderns hjärna fanns ingen
tanke mer. Ögonblick som dessa lågo
utom hennes erfarenhet, de voro vågor
som buro henne mot något gränslöst,
något hon alls icke kunde mäta — allt
efter som den ena länken efter den andra
knöt sig till en obekant kedja.
Och när de båda till sist lutade sig
öfver det hvita, afsmalnade ansiktet, och
skummet bubblade ut ur de blå läpparna
och dödssucken drogs — då erfor hon
något liknande det hon känt, när
bar-dets kind första gången hvilade mot
hennes barm, något alldeles nytt, något
hemlighetsfullt, som hon var ensam om i
hela världen. Hon kände att det var en
del af henne själf, som nu företog den
sällsamma flykten mot det evigt
obekanta, och en djup vördnad för barnets
hvita renhet och seende öga, en
namnlös längtan efter denna renhet torkade
för en sekund hvarje tår . . .
Hon flydde upp för trappan från alla
dem, som därnere styrde och ställde med
den lilla. Här var hon ensam — här
var tyst. Här stod korgvagnen med en
liten röd, nätt känga fastklämd i bott-
nen och den lilla sängen, där ett par
glada ögon i morgse kikat mellan
spjälorna under indiantjut af morgonkryhet
och hjärtefröjd, medan en mjuk liten
kropp sökt krångla sig öfver räcket för
att väcka mamma, som jämt ville sofva
. . . Här förstod hon det — förstod! Och
den tröstlösa smärtan, den frätande
längtan efter denna lilla mjuka kropp, efter
dessa glada ögon, efter små silfverskratt,
små fasoner, små tankar — den dödande
bitterheten öfver hopp som krossats,
planer som gäckats, lifsmål som svikit —
allt strömmade ut. Tills själfanklagelsen
dök upp, gråten stockades och ångesten
dref henne bort från sorgens balsam,
bort från ensamhetens friluft ned igen,
där hon var. Hjärtat hungrade — än
ägde hon lyckan att betrakta de dyra
dragen.
Mot de deltagande kvinnor, som
skyndat in vid sorgebudskapet för att bevara
hennes barn från förruttnelse, var hon
kall och torr och oresonlig. Hon tog
emot deras hjälp som en själffallen sak,
för henne voro de af mindre betydelse
än bladen på lokusträdet därute. Och de
väntade ingen tack, dessa hustrur och
mödrar med de fasta, skarpa blickarna,
de arbetsmärkta händerna. Kanske
erforo de ett svagt förakt för den
omplanterade. blomma, hvars sunda förnuft de
icke gåfvo stort för.
— Bed dem gå sin väg — kan jag
icke få vara ensam, kvidde hon trött.
Slutligen gingo de alla. Det var natt,
luckorna stodo tillskrufvade, Arne Göthe
låste ytterdörren och vände sig om med
lampan i hand.
— Ja, nu äro vi ensamma, Tora,
ensamma.
Tung var gråten i det tomma,
dödstysta huset. Stilla och hvit låg hon
under lakanet med is rundt om sig —
deras enda lilla skatt. Hennes röst ljöd
ännu från hvarje vrå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
