Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En moder. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en moder.
3oi
städa, tvätta och diska var snart gjordt,
hon hade lärt att arbeta i Amerika, och
hennes kropp tarfvade så pass mycket
rörelse. Nu hade hon hundra småstunder, då
hon kunde kläda sig med omsorg, sätta
sig på tåget och fara in till staden för
att handla och besöka föreläsningar.
Eller också kunde hon krypa in i den stora
länstolen vid fönstret, som Arne köpt, då
flickan föddes, men som hon knappt
hunnit pröfva ens, — lägga fötterna på en
stol, inandas kaprifolie- och rosendoft och
försjunka i läsning. Timme efter timme
kunde gå — samma tystnad, samma
ostördhet. Tankarna kommo fylliga,
starka, intrycken blefvo mogna, orden
verkade tändande, nya hugskott blixtrade
genom hjärnan. Så länge sedan hon fick
läsa på detta sätt! En gång hade hon
drömt sig ett helt annat lif, som flicka
hade hon haft så mycket planer, hon
var begåfvad i många riktningar, och
hennes vänner hade alltid spått, att hon
en dag skulle öfverraska världen som
skådespelerska, författarinna eller något
dylikt. Men alltsammans afbröts genom
hennes giftermål och Arnes vurm för
Amerika.
Hon visste nog, att icke alla voro
jordbundna som hon i den nya världen;
att tillfällen funnos mer än annorstädes
till andlig utveckling. Men det hade
varit henne likgiltigt, liksom hela detta
bistra land, detta hårdfordrande folk. Hon
var en främling, en utstött, hon hade
dragit ett streck öfver alla gamla
förhoppningar.
Men hur hade det också verkat på
henne?. . . Hon började göra sig denna
fråga. — Strax efter dödsfallet hade hon
varit på sin vakt mot de små bekväma
vanor, som ville smyga sig in i deras
lif. Det var ett brott mot den lillas minne,
och i sin samvetsångest blef hon en
formlig asket. Hon kunde törsta i timtal,
under det hon manade fram sin dotters
Ord och bild, 6:e årg.
torra, smackande läppar, och aldrig,
aldrig skulle hon tillkalla en läkare, hur
sjuk hon än blefve . . .
Det var den tiden, då deras
skälfvande hjärtan ännu stodo öppna, då de
endast till hälften lefde på jorden, då de
talade om andevärlden och helst dvaldes
i dess luft. Med tårskymda blickar
påminde de hvarandra om underbara
fenomen i sammanhang med barnets död.
. . . Där var kvittenträdet vid
hönshuset . . . Det hade vissnat och dött midt
under blomningen och så plötsligt dagen
före hennes död skjutit nya skott och
knoppande löf–nog var det
sällsamt . . . Och i dödsminuten stannade
klockan på hyllan med ett surr–
Svarta kattor omringade huset flere
dagar i förväg, de sutto på grindstolpar
och trappsteg med gula, onda ögon, de
jagades undan från fönsterkarmen — voro
i vägen ute och inne — — Men hvita
och endast hvita fjärilar svärmade på
gården, och hvita fjärilar följde dem upp
på kyrkogården — isynnerhet en — en
stor fladdrande–ack, kunde det vara
hon — eller bara ett budskap?
Men underligast var detta: Arne
mindes det nog?
Hon satt med barnet i hängmattan
midt på solklara dagen, då en otäck
jättestor flädermus kom från taket direkt
ner på dem — skrikande flydde hon, och
Arne gick ut och letade och undersökte,
men inte fanns där någon flädermus!
Hon var lika säker på sin sak, som att
hon lefde. ■— Kunde det vara en syn då
■— ett förebud? —-
Hon bäfvade för att vänja sig vid
sorgen, att icke kunna hålla den frisk.
Men när hon verkligen började vänja
sig, då var det icke, som hon trott. Det
spanns nya fina trådar mellan henne och
detta förändrade lif, det mystiska vek
mer och mer i fjärran, hon kände icke
längre sitt barns andedräkt som en fy-
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
