Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kristina Nilsson. Af G. Renholm. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
världens hufvudstad, såsom Paris
väl är ännu i dag men var i
ännu högre grad 1864, var
Violetta i Traviata (Den
vilseför-da), och denna framställning
begär, som man vet, allt annat än
naivetet. Det var på Théåtre
Lyrique, som på den tiden
existerade vid sidan af ej blott Stora
operan och Opéra Comique,
utan äfven Théåtre des Italiens.
På denna sistnämnda lyste
sedan två år tillbaka den
förtrollande Patti såsom stjärnan och
var hela den musikaliska
världens förklarade favorit. Icke
desto mindre lyckades den unga
svenskan från första stund att
hänföra både kritiken och
publiken genom både sin sång, sin
dramatiska talang och sitt
utseende. I det ena som det andra
fann man nämligen någonting
originelt, som bröt af mot hvad
man var van att se. Själfva
röstens timbre var alldeles
egendomlig, äfven om instrumentets
styrka i en del af registret alltid
lämnat åtskilligt öfrigt att önska.
Men skolan var förträfflig. På
den grund, som i unga åren under varsam
och kunnig ledning lagts i hemlandet af
friherrinnan Adelaide v. Leuhusen (född
Valerius) och den utmärkte läraren Franz Berwald,
hade under de påföljande fyra årens studier i
Paris för Masset, Wartel, Delle Sedie byggts
med all den konstförfarenhet, som den
tidens, en glänsande musikperiods, bästa
lärarekrafter erbjödo. Men äfven den
utmärktaste ledning skulle ej förmått
åstadkomma den fulländning, som här genast
röjde sig, utan det djupa förstående af
musikens och sångens konst och den
medfödda genialitet, sägom rent ut det snille,
som funnos nedlagda hos Kristina Nilsson.
Detta sista visade sig framför allt i hennes
dramatiska framställningar. Efter Violetta
följde nämligen under det treåriga
engagementet vid Théåtre Lyrique Lucie,
Cheru-bin i Figaros bröllop, Natte?is drottning i
Trollflöjten, således skapelser erfordrande
den mest olikartade karakter, som gärna
är tänkbar, men hon löste alla dessa
uppgifter med ett öfverlägset beräknande
förstånd, hvars skärpa nästan ersatte bristen
KRISTINA NILSSON VID SEXTON ARS ALDER. OLJEMÅLNING AF
ADELAIDE LEUHUSEN.
af det, som alltid brustit henne: känsla
och inspiration. Man tänke sig att från
Cherubins sprittande skälmskhet öfvergå till
Nattens drottnings tragik! »Det var»,
skref en fransk kritikerom denna roll, »det
var en enda lång éblouissement, denna
gestalt i sin svarta, stjärnbeströdda mantel,
med pannans glänsande halfmånediadem,
ögats eldflammor och munnens demoniska
leende ...»
På Théåtre Lyriques triumfer, ytterligare
bekräftade under gästspel i London, följde
den minnesvärda vårkvällen 1868, då
Ambroise Thomas’ Hamlet gafs å Stora Operan
i Paris med »la Nilsson» såsom Ophelia.
Gamla operahabitueer i Paris, som annars
visst icke äro lättrörda, kunna ännu värmas
upp till entusiasm, när de tala om denna
première, och nära tjugo år efteråt såg
jag den åldrige maëstron själf vid minnet
däraf råka i en exaltation, som upplöste
sig i tårar. Det var, som bekant, melodien
till Neckens polska som kompositören
inlagt för den vansinniga Ophelias
svanesång på böljan, en seen, hvilken ju ock i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
