Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Systrar. Af Jane Gernandt-Claine. Till ***
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
systrar.
455
och jag vet icke hvilken känsla af länge
efterlängtad fred som smög sig in i
mitt sinne. Mörkret blef blott fullt af
hägn och värme och kvinna. Jag
mindes mina gosseår och min moders famn.
Jag såg för min själs ögon en gammal
jungfru Maria af trä, som stod utflyttad
i förstugan till min hembygds kyrka och
som jag alltid vände mig om och
betraktade, och hvarje gång vagnen satte
sig i rörelse efter ett uppehåll, föll jag
tillbaka i samma tankar.
Prästen och byfogden hade stigit ur,
ett par andra passagerare gjorde dem
sällskap, och då vi närmade oss
Saint-Enogat, var det blott fyra resande kvar
i vagnen, de svartklädda unga flickorna,
deras duenna och jag.
Det hade tagit till att blåsa, och den
nytända lampan brann med gul, ostadig
låga, men de tunga hjulen skramlade
mot stenar, och plötsligt upphörde
hästarnes tröga lunk: vi höllo stilla på
torget. Jag var den förste som hoppade
ur, därefter kom nunnan och sist de
bägge systrarne. De buro hela sin
packning i handen, sågo sig icke om,
tycktes icke vänta någon, gingo blott
raka vägen genom byns enda gata, förbi
låga gaflar och slumrande
trädgårdstäppor. Så såg jag dem försvinna i kvällen,
men när jag kom upp på mitt rum,
tycktes det mig att en stämning af
förtrolighet slog mig till mötes, blott därför
att min koffert stod och väntade på mig
i ett hörn. Jag tänkte icke på att gä
till sängs. Om det icke varit för den
sena timmens skull, hade jag sökt upp
mina vänner. Den stackars Gastons idé
med en privatutställning af mina
landskap föreföll mig tämligen utförbar, och
jag skref dagen därpå till M. Lemire
och utbad mig ett muntligt samtal; jag
visste, att jag hade utsikt att träffa honom
i början af hösten.
De Nive blef nöjd med mig, hans
hustru likaså. Jag fann henne nere i
trädgården, där vi promenerade omkring
på våta gångar, mellan buxbomshäckar,
hvilka glänste af vattendroppar. Det är
något egendomligt med vissa regndagars
poesi. Kvällningen var frisk, med fuktig
luft och låg, grå, förtrolig himmel. Grått
är förtrolighetens färg. Det gråa lyssnar
och förråder intet. Afvenbokarne lyfte
sig höga och fristående efter regnet. Hela
trädgården stod i väntan. I det dämpade
gråa droppade tysta innehållstunga ord.
Vi vandrade och vandrade. Jag gaf
knappt akt på hur vi råkat förvilla oss
bort i utkanterna, förrän en murad, hvit
inhägnad med krön af buteljskärfvor
reste sig för mina ögon.
»Hvem bor där?» frågade jag
ovillkorligt.
»Där? Det är ju villa Marguerite,»
var allt hvad m:me de Nive hann svara.
En liten grönmålad port öppnades
försiktigt i muren, jag såg ett hufvud,
fliken af något fladdrande svart — och
uppenbarelsen försvann, men i nästa
ögonblick visade sig två unga ansikten, det
ena hvitt, skyggt, det andra tindrande,
med regn i håret.
»Mademoiselle D . ..! » utbrast min
väninna, och deri yngsta af mina bägge
reskamrater i de svarta kapporna kom fram
till henne med halföppna läppar och
ögonbrynen litet uppdragna, som till varning.
»Tyst», hviskadehon, »det har ringt till
vesper, syster Sainte-Claire väntar på oss.»
Det kom snabbt som en fläkt. Jag
hade dragit mig något tillbaka, men hon
kände igen mig och böjde på hufvudet.
Den äldre systern stod på litet afstånd,
skild ifrån de andra. Jag ville hon skulle
vända sig om, jag tror jag frågade, om
hon kände sig trött efter skakningen i
diligensen; hon slog upp ögonen och
fäste dem på mig med en stor full blick
men sade intet. Det var den yngre som
svarade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
