Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Systrar. Af Jane Gernandt-Claine. Till ***
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
»Visste ni icke . . .? Men det
glömma alla .. . Min syster är stum.»
Jag hör ännu stämman, tyst, sorgsen,
öm — ett talande hjärta, en klang af
allt, som är ljuft att äga på jorden.
Stum . .. Och jag hade icke märkt något;
så innerligt var förhållandet emellan dem.
De försvunno som de kommit, genom
den lilla porten i muren, och då vi
åter-togo vår vandring, fick jag veta deras
historia. De hade tillbragt nästan hela
sitt lif i afstängdhet från världen.
Föräldrarne voro döda, och deras
återstående släkt bestod blott af en gammal
dam, som var abedissa i ett
karmeliter-kloster, och en f. d. prefekt, som lefde
mycket indraget på en liten pension af
staten. Han och hans fru hade tagit den
yngsta flickan till sig; den äldre vistades
hos sin tant abedissan och var blott på
ett kort besök hos sin syster. »Prefekten
har jag aldrig sett», slutade min väninna,
»men det är en dilettant, som målar
genrebilder från Saint-Enogat — inte illa
alls, efter hvad man säger. Den unga
flickan lefver så godt som afsöndrad från
allt emellan de två gamla och kommer
väl att gå i kloster, om icke en friare
faller ned från himlen. Det är det väl
föga utsikt till, och det är skada. Hon
är förtjusande, stackars barn.»
Det var allt hvad hon sade, men jag
förstod henne, och fast den tanken i
verkligheten var långt ifrån mig, såg jag
plötsligt — i en af dessa bräda, inre
omkastningar, öfver hvilka vi icke äro
herrar — hela mitt lif drifvet ur sin
strömfåra. Den gråa dimman svepte tätt om
själen. All hjärtats åtrå smög sig fram
och biktade. Marken doftade regn och
mylla, och för mina ögon skymtade ett
daggfriskt ansikte och ett krusigt här,
som glittrade af vattenstänk.
När jag återvände hem, betraktade
jag huset. Det låg inom en trädgård
— hvitmåladt med gröna fönsterluckor.
Jag hade gått förbi många gånger utan
att fästa mig vid det. I den tysta,
regn-kylda luften fick det med ens ett språk.
Så begynte min dårskap, och det
hände mig något, som ej händt på
åratal; — grönskan öfver mitt hufvud,
solen, luften, sommaren fyllde mig med
glädje, och bakom den lättaste ljusning
i mina tankar stod hon — Luce. Jag
kallade henne så, det var ej det namn
hon bar. Leende solighet sken om henne.
Rörelse, hvila, blick, ton, ingifvelse,
tvekan, allt andades omedelbarheten af
hennes tjugu år. Vi utbytte stundom ett
par ord genom grinden till villans
trädgård. Hon kom med dansande steg och
glans i ögat, men jag minns mig aldrig
ha hört henne skratta högt. Hennes
röst var kvitter och rodnad, och bland
alla stämmor — de kyligt himmelsblå,
de säkra triumfröda, där purpurn
bränner, eller de onda, bruna med fläckar
af rost och höst, var det den, hvartill
jag helst ville lyssna, men om den stumma
systern kunnat tala, skulle stämman
varit hvit och sval som pyrolan på mitt
hemlands tufvor, och den innersta
skogen skulle susat och hviskat i dess ljud.
Hennes själ tycktes dröja kvar i
klostret. En främmande andaktsdröm låg
öfver hennes panna, och ur hennes väsen
strömmade något af kylan från höga hvalf.
Allt hos henne var danadt för tystnad
— de dunkla, fjärrblickande ögonen, den
hulda, slutna munnen med sitt drag af
förseglad visshet. Hon rörde sig
ljudlöst och drömmande, som om gången
varit hennes tankars språk, den stumma
uppenbarelsen af det ofattbara inre
lifvet, men när hon satt sig ned, var hon
statylikt stilla, med händerna korslagda
i skötet, smala, bleka, andeliga händer,
vigda till hemlighetsfull ro. Hela hennes
varelse hade denna genomskinliga
sprödhet och detta spända lystrande, som
man finner hos människor, hvilka äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
