Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Systrar. Af Jane Gernandt-Claine. Till ***
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
systrar.
459
m:me de Nive lät mig förstå, att jag,
när allt kom ikring, var i mina allra
bästa år och långt ifrån i saknad af de
egenskaper, som tilltala en ung flicka ...
Icke för gammal, icke utan hopp . ..
Hvilken skärande ironi låg det ej i
hennes ord, när jag tänkte på Luce. Lifvets
friskhet rann genom hennes ådror som
safven i unga träd, och vid sidan om
henne var jag blott en gammal, utkyld
man, som stått sin dust med kärleken
och som i åratal inbillat sig, att han
kunde undvara kvinnan. Hur skulle ett
tjuguårigt barn, midt i sina illusioners
vår, kunna känna annat än likgiltighet
för mig?..-. Jag kunde icke företaga
mig något. Jag hade blott en åstundan
— att se henne. Allt låg samladt i detta.
Det steg som flammor mot loft. Det
var längtans fåfängliga ögonblick, som
förgingo, kallelsens höga rop, som
förklingade i det tomma. Kärleken har
icke öron till att höra. Om lyckan kom
till oss i de minuter, som äro förspillda
i hvar mans lif, hvem kan då säga, hvad
det skulle bli af världen?
Det gick en vecka. Så hörde jag
en kväll, att hon återvändt, och dagen
därpå stodo vi utanför Villa Marguerites
port. Vi blefvo införda i en salong, där
man tydligen i allra största hast slagit
upp luckorna. Luften hade den doft af
torkade rosenblad och lavendel, som är
egendomlig för gamla statrum, hvilka
nästan alltid stå stängda, och jag tyckte
mig se f. d. prefekten, innan han ännu
trädt öfver tröskeln. Det var en fin, rak
gubbe med hvita, torra händer och en
behaglig, något förtorkad stämma. Han
visade mig sina taflor, mestadels scener
från bygatans lif, hvilka prydde väggarne
i salongen, och beklagade, att han börjat
måla allt för sent för att ha några som
helst anspråk. Härtill knyter sig det
mest lefvande minne jag har af hans
hustru. Hon kom fram till oss och
suckade välbehagligt. »Hvad gör det?»
sade hon. »Det är så angenämt att ha
en liten talang.» Hela hennes
knapphändigt tilltagna kvinno-ingenium låg i
dessa ord. Det var ju allt hvad vi hata,
själfva summan af blindfödd, borgerlig
förnöjsamhet, men med bästa vilja kunde
jag ej tycka illa om henne. Hon ägde
ett af dessa runda, slätstrukna ansikten,
som möjligen vid en gifven tidpunkt haft
något lifligare uttryck, men där år och
fetma utplånat allt, som ej andades
belåtenhet med hus och hem och lifvets
lugna, lilla vana. För öfrigt inskränkte
hon sig till att sitta i en soffa och vända
sina vattenblanka ögon mot dörren, så
ofta hon tyckte sig höra ett litet buller.
Efter en väntan, som föreföll mig
outhärdlig, kom ändtligen Luce. Hon hade
gjort toalett och bar en tunn, ljus dräkt,
som jag sett om söndagarne i kyrkan.
Kinderna voro litet röda. En tvekan,
ett ögonblicks blyghet, halft uppfostran,
halft natur — och hon gick mjukt, snabbt,
småleende öfver golfvet och omfamnade
m:me de Nive. Vi följde henne alla med
ögonen, som om hvart och ett af hennes
steg varit en vederkvickelse. Färgen
ökades på hennes kinder, hon visste, att
hon var förtjusande, hon visste, att hon
väckte beundran, och det gjorde henne
blott ännu täckare. Hon pratade, hon
skämtade, hon log med den franska unga
flickans lätta och lifliga törst att behaga.
Jag betraktade henne under tystnad.
Jag kan icke säga, hvad jag erfor, icke
förklara det. Jag hade aldrig förr sett
henne allena, kanske aldrig . . . tänkt mig
henne så.
»Er syster är borta?» frågade jag
blott, när hon vände sig till mig, — det
var icke, hvad jag ämnat säga, och hon
såg på mig med en tveksam blick.
»Min syster är hos min tant
abedissan», svarade hon något förvånad. »Där
har hon det bäst.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
