Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Systrar. Af Jane Gernandt-Claine. Till ***
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
jane gernandt-claine.
Det är allt hvad jag minns att vi
sade hvarandra den gången, men jag
kom tillbaka. Jag ville återse henne.
Jag sökte och sökte, ty jag liknade en,
som gått vilse och ej kan återfinna sin
väg. Den hisnande känslan att nå
någonting bortom tingen, min spänning,
mina rysningar, allt var försvunnet. Jag
betraktade Luce och grep efter något,
som jag ej längre spårade i de mjälla
dragen. Jag mötte ögonen; — de sade
mig intet, höjde sig blott, ömma, bruna,
oförstående, men ur det daggfriska
anletet löste sig ett annat af dröm och
skuggor. Jag såg de sänkta ögonlocken,
såg läpparnes darrande stumhet och
kunde gråtit i min själ, ty jag hade
älskat dem båda, det ena i det andra
som mörkret i en gryende morgons ljus.
Jag ville fatta Luces händer, jag kunde
sökt hjälp och talat och biktat. Hon
skulle ej förstått mig. Själfva hennes
yttre hade undergått en förändring. Hon
föreföll mig besynnerligt ojämn — skygg,
öppenhjärtig, sorgsen, glad, trött, lekande,
missnöjd, ibland kokett, ibland nästan
fiendtlig, alltid olik sig, aldrig den jag
tänkt. Stundom hade hon tårar i ögonen,
stundom skämt på läpparne, men det
ena jagade det andra sä snabbt, att det
ej lämnade spår — små böljor i en bäck,
skrattande gråt och gråtande skratt i
beständig växling.
Det, som tonat tystare än trollbundna
klockors klang på botten af en sjö,
fantasiens svala, gröna dagrar och
afskild-hetens ro — det hade flytt med hennes
syster. Och hvad tjänade det till att
jag kallade på henne, att jag ville
kvarhålla henne, när hon gått . . . Hvarför har
mitt lif varit en ständig längtan, hvarför
har nästa ögonblick varit allt och det
närvarande intet, och hvarför hänga min
inbillnings alla frukter så högt, att jag
aldrig kunnat gripa dem?
Jag har aldrig önskat något, som
icke ledt till smärta, men nu tycktes det
mig, att om hon lade sin hand, sin svala,
hemlighetsfulla hand på min panna, så
skulle en tyst, hvit kraft stiga ned i mig
och uppfylla min själ med ilningar och
fröjd. Hon skulle lära mig ny
hänförelse och nya tårar och inge mig
drömmar så sällsamma, att själfva svindeln
att förnimma dem skulle vara en salighet.
Jag vandrade vid sidan om den jag
trott mig älska och tänkte på hvad jag
förlorat, men m:me de Nive påstod, att
Luce var olycklig och väntade, att jag
skulle förklara mig. Förklara — hvad?
De ord, hon kanske hoppats på, uttalade
jag aldrig.
Men då vi någon gång ännu, så långt
efteråt, tala om detta, försäkrar min
väninna, att jag gått förbi lyckan utan att
ens sträcka ut min hand. Jag spörjer,
hvad lyckan är, och hon svarar: »Det
skall ni aldrig få veta. Hos somliga
människor har kärleken till drömmen
dödat kärleken till lifvet.»
»Hvar går gränsen mellan dem båda?»
frågar jag, och hon säger: »Vid sidan
om de enkla. Luce var en af dem. Lyckan
är det salt och bröd vi bjuda därhemma,
när det kommer en gäst till gården».
»Och all annan hunger . . . skall
tiga?» frågar jag på nytt. Då ler hon
och svarar: »Hvad tjänar den till? Den
är blott kommen att oroa människorna
Och den förutan går lifvet sin gilla gång».
—• — — Det går sin gång, men
bortom dygnets lif och det mänskliga
sträfvandets buller lyss jag efter de
drömmande stegen af en tyst gestalt.
Och hon kommer med dok öfver sitt
hår och ögon af en tidig vårnatts
skymning. Hon vänder sitt ansikte till mig
och ler, stilla och betydelsefullt som
bekräftade hon en visshet. Stumma
uppenbarelser sväfva på hennes läppar, och
jag förstår blott, att jag kan begära och
spörja, men att jag aldrig skall få svar. —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
