Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Unga danska diktare och skildrare. Af Algot Ruhe. Med 7 bilder - I. Diktare - Sophus Michaëlis - Aage Matthison-Hansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
algot ruhe.
verser, än som dryad, än som sirén, än
som en åtrådd ungmö. Minnet af henne,
den mångfaldiga och skiftande, har
fram-alstrat dessa vackra rader:
Du med det kære Navn, jeg mindes dig
i Aftenstundens tyste Tonehav,
hvori min Tanke synker.
Paa Strömmen driver der en enlig Lotos
med duftfyldt Kalk —
og Duften er dit Navn,
og Blomsten det är dig. (Erindring, vers I.)
I andra verser slå erotikens lågor högt,
såsom i »Hymne»: »til Afrodite, du stærke,
du stolte!» — »Sirene» och den prunkande
»Bryllup».
Jag minnes en dikt af hr Sophus
Mi-chaëlis, som jag sett blott i manuskript för
många år sedan. Ännu hvar gång längtan
griper mig efter jag vet icke hvad, mumlar
jag dess ingångsrader, för hvart år med
djupare känsla af deras gripande poesi:
Jeg længes saa sagte. Saa sitrende stille
som Sövind i Siv og skælvende Straa
Længslerne gennem mit Legem gaa —–
Efter sin öfvergångsperiod af
naturalistiskt novellskrifveri, »Synd» och
»Vanemennesker», svingade sig hr Michaelis i
»Aebelö» upp till hög konst äfven i prosan.
Han har i detta verk på ett poetiskt ämne
användt den iakttagelseförmåga och den
aktning för det sannolika, som är den bästa
lärdom naturalismen kan gifva en skribent
i utveckling. Så framt icke det utsökta
språket i denna berättelse komme att vålla
en öfversättare allt för stora svårigheter,
borde »Aebelö» göras lättare tillgänglig för
svenska läsare. En öfversättning till tyskan
har redan utkommit.
Så här lyder berättelsen om Aebelö:
Midt i sjön ligger den lilla ön, obebodd
och hemsk. På sjöns ena strand bor
riddar Basse med sin fagra dotter, jungfru
Gro, och på andra sidan ön ligger junker
Sölvers gamla slott. En dag ser Sölver
från borgens torn en båt blifva rodd af en
ung kvinna öfver sjön mot Aebelös fridlysta
strand. Rasande störtar junkern ned till
sin eka, ropande: »Ön är min» — han vill
skada henne, som söker ensamhet under
Aebelös hängaskar. Gro slår dristigt
tillbaka den vilde mannens råa angrepp, men
från den stunden får Sölver ej någon ro
för Basses hämnd. Hans borg
öfverrumplas, och han själf hålles under många veckor
fången i Basses slottskällare, där under
spännande omständigheter ett egendomligt
kärleksförhållande växer upp mellan honom
och Gro. När Basse dör, blir Sölver fri,
men Gro vågar icke blifva hans hustru. I
många år vistas därefter Sölver i främmande
land, vid kärlekshof hos sköna kvinnor, tills
ett bud från hemlandet lockar honom
tillbaka. På Aebelö finner han Gro med en
son, som är hans och hennes, och öfver
detta barns hufvud spinner kärleken lycka
mellan två själar, som frånvaron danat för
hvarandra.
Personerna i denna berättelse äro
tecknade klara, egendomliga och intressanta.
Deras själar äro ej som våra och våra
vänners. Gränsen mellan godt och ondt ligger
hos dem långt djupare i oklara drifters
dimma, och på båda sidor om denna gräns
går det onda och det goda långt vidare i
styrka och famnande rymd. Den gamle
Basse är en lifserfaren filosof i urskogen,
hans tankar om döden synas i sin
rättframma naturlighet lika obestridliga som
hans känslor äro äkta, när döden slår hans
egen afkomma. Hr Michaelis har älskat
jungfru Gro, han vet intet ord nog ömt
och fint för hennes späda däjlighet. Hon
är som den stora symbolen på hans
diktning, mjuk och stark tillika, kyskt
jungfrulig och moder på en gång. Ett bättre
namn, mer lofvande och förhoppningsfullt
kunde diktaren ej ha funnit. Ty han är,
helst och bäst, sångare i Germinal!
AAGE MATTHISON-HANSLN
säger i ett »Præludium»:
feg ved, jeg ikke Mængden kan behage,
thi gennem Sorg har jeg mod Maalet stridt. . .
Den alltför dybe Vemod i min Sang
vil skræmme Mange.
På frågan: hvem kan rätt förstå mig?
lyder hans svar:
Det kan kun den, som kender Hjertets Trang,
hvis eget Hjerte som en Sangbund klinger.
Fyra små häften rymma denna
finkänsliga och enkla diktarsjäls omsorgsfullt
formade bekännelser: Unge Sange (1891),
Nye Digte (1893), Sange og Sonetter (1894),
Stjærnene og andre Digte (1896). Hr
Matthi-son-Hansen är en af de få västerländingar,
som förstå kinesiska. Han har under titeln
»Blaalys» utgifvit en högst underhållande
samling kinesiska ordspråk och
författarecitat. I en artikel »De unge udödelige», in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
