Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Unga danska diktare och skildrare. Af Algot Ruhe. Med 7 bilder - II. Skildrare - Gustav Wied
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unga danska diktare och skildra r e.
223
teiser och satyrspel. I Silhuetter fra Land
og By (1890) och i Barnlige Sjæle (1891)
spirar redan, ehuru starkt isprängd med
bisarra element, den satiriska realism, som
är denne författare egen. De två
samlingar som följa, Menneskenes Born (1892),
äro visserligen här och där något ojämna,
men fulla af löften om det herravälde öfver
sina medel, som författaren sedermera når.
Enligt naturens ordning börjar man som
bekant att af en nykänd författare läsa hans
sist utkomna verk för att, sedan intresset
grott fast, arbeta sig fram till de tidigare.
Jag är öfvertygad att den, som genom
Lystige Historier stiftat bekantskap med hr
Wied, icke undgår att därefter känna sig
frestad att söka Menneskenes Born. Den
förväntningsfulle läsaren kommer icke att
svikas. Novelletter som: En Kanetur, Et
Besög, Familieliv och Af et Brev stå på
samma höjd som flertalet af Lystige
Historier. Efter en större berättelse:
Ungdomshistorier, utkom (1896) Erotik, det verk
som här i Sverige först skapade hr Wieds
anseende. Erotik blef vid sin framkomst
gynsamt omtaladt i denna tidskrift af hr
Hj. S. I Köpenhamn spelades stycket på
Dagmarteatern och vann lifligt bifall. Den
kungl, teatern i Köpenhamn bekymrar sig
icke mycket om den unga inhemska
konsten. Många äro de verk som, efter att
där hafva blifvit tillbakavisade, af professor
Riis-Knudsen blifvit förstådda och uppförda
med framgång. De unge — med d:r
Edvard Brandes som outtröttlig förespråkare
— framhålla ock den kväfvande verkan af
stats-scenens hållning och erkänna villigt,
att den danska dramatiken utan
Dagmarteatern och dess konstförtjuste ledare skulle
hafva varit ett öde land. Nog skrifver
prof. Peder Hansen den danska
skådebanans historia, men näppeligen får hans eget
namn däri annan plats än den själfskrifna
officiela, som tillkommer stats-scenens
ledare. De Fire Satyrspil, som utkommo
i våras, äro icke bestämda för scenen, utan
torde närmast kunna betraktas som ett slags
novelletter i dialogform, med detaljerade
scenbeskrifningar. Från de gamla fyra
stånden har hr Wied hämtat typer till sina
stycken: i En Mindefest framställer han
en middagskonversation mellan två
adelsmän; i Herrens Venner se vi det andliga
ståndet representeradt i sin officiela form
af en värdslig prost och i sin mera världs-
gustav wied.
liga form af en »helig» skomakare och
lekmannapredikant. Centrum skildrar
borgerskapet i en småstad och Döden en seen
ur böndernas lif. Hr Wied löser i denna
bok den svåra uppgiften att i en på
replikernas styrka baserad dialog hvarken låta
kvickheterna hetsa och jaga hvarandra ut
i det barocka eller låta dem slappna och
falla till jorden. Man tycker sig märka
liksom en rytmisk gång i skämtet, bredvid
de stora verkningarna ligga hvilopunkter,
där läsaren kan få pusta ut. Visserligen
händer det hr Wied, starkt produktiv som han
är, att han icke nänns låta sin utgallrande
kritik skära och stryka som sig bör. Men
säkert är, att i de stunder, då han är
disponerad, hans kvickhet blir af allra första
rang. De 30 sidor, som rymma Herrens
Venner, visa hur högt i skärpa och ljus
esprit hr Wied kan nå. I detta stycke
drager han fram hela den komiska
arsenalen, från beslöjade blasfemier och små
frivoliteter ända till ett smörgåsbord i
Rabelais’ stil. Och han gör mera: han
tecknar distinkta människofigurer och
satiriserar träffande den stora striden mellan kött
och ande, vara och synas, jaget och nästan,
hvilken förrådes i hvarje deras ord och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
