Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Unga danska diktare och skildrare. Af Algot Ruhe. Med 7 bilder - II. Skildrare - Carl Ewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
algot ruhe.
Den gamle Stue och dess fortsättning:
Cordts Sön. — Den förstnämnda af dessa
böcker har på finskt förlag redan utkommit
på svenska och därigenom blifvit lättare
tillgänglig för de uppsvenskar, som af det
danska språket skulle hämmas i sin
läsning. Antagligen följer Cordts Sön snart efter.
Genom en stark och långvarig reflexion
öfver egna lifserfarenheter och utifrån
hämtade iakttagelser har hr Ewald uppnått att
ombilda sitt reela ämne i en sådan grad,
att det fatt karakteren af upplefvad dröm.
Han har förstått genomföra, utan att stappla
och stamma, den förbindelse mellan
reflexion och iakttagelse, som är romanens
konst. Det synes så lätt, och dock är det
så sällsynt och svårt! Ingen människas
lif tilldrager sig som de tre personers,
hvilka han låter känna och tala, så som
ingen människa känner och talar. Men
det gläder mig att tro, att just af denna
grund ingen tydligttalande, detaljtrogen
skriftställare af de månge, som behandlat
brytningar mellan generationer, på ett så
förträffligt sätt förmått återgifva stämningen
af det ohjälpligt hårda i dessa konflikter,
som uppfinnaren af Det gamla rummet.
Cordt är en värdig och troende ättling af
den verksamma och förnäma släkt, som
helgat det gamla rummet åt sin häfds
dyrkan — Adelheid, hans hustru, är en
strålande typ för en själfständig människoras,
som tager hänsyn till häfdens yttre
fordringar men afskyr band (en modern
renässanskvinna) — Cordts son är en
dekadens-blomma, finare än sina fäder, men svagare
än de, omedvetet slaf under den häfd han
medvetet föraktar. Förhållandet mellan
dessa tre, representerande hvar för sig en
utpräglad människoart, uppenbarar djupt
och kraftigt den smärta, som ligger i
släkternas växlande följd på hvarandra.
För-äldraskapets tragik har i dessa år, då
brytningen mellan gamla och unga, efter
sägande, varit ovanligt skarp, utgjort ett
aktuelt romanämne, som af etiskt gripna
författare blifvit straffvärdt banaliseradt. De
»Haablöse Slægter» se i själfva verket snart
sina barnbarn och å andra sidan händer
det hvarje dag att en duktig pappa får en
känslig gosse. Men i starka och svaga, i
lugna och eldiga kunna vi alla delas, och
den sorg som uppstår, när dessa två skola
älska hvarandra, blir som ämne till dikt
aldrig utslitet.
Hr Ewald är i sina tankar mera
kulturmänsklig än allmänt mänsklig. Den
äktenskapliga kärleken, småningom växande
genom vanans förenande makt, den
äktenskapliga troheten, så skör att den remnar
vid ett otydligt begär, — barnets
hopnitande makt öfver två, som ensamma
svårligen kunnat hålla hop — detta är några
af hans grubbels föremål. Han tänker ock
på Guds och på religionens roll i
människornas innerliga förhållanden, på genom
släktled öfverantvardade uppgifter, på
plikten att lefva ungt, på de gamles drift att
se sin gärning och sin tro upptagen och
fortsatt genom afkomman. Det finnes
många vackra ordbyten och aforismer i dessa
böcker.
Hr Ewald har för några år sedan
skrifvit Fru Johanne, en kort roman också den,
hvari förtjänsterna hos den senare
dubbelromanen ännu ligga i groning. Fru
Johanne är att betrakta som ett öfningsverk
till Det gamla rummet. Några grundtankar
äro gemensamma för bägge: barnet nitar
äkta paret samman, när en trolöshet, snarare
antydd än begången, håller på att skilja
dem åt. I Fru Johanne känner mannen
detta oemotståndliga begär efter en annan,
hvilket skrämmer hustrun till förtviflan, i
Det gamla rummet är det hustrun som en
gång ser förbi mannen i drömmeri om en
annan. Man skulle kanske kunna säga, att
hr Ewald i Fru Johanne är påverkad af
Herman Bang och att han lärt några
manér af J. P. Jacobsen. Detta spörsmål är
numera rätt likgiltigt, enär han visat sig i
stånd att i sina sista verk dölja den hjälp
han möjligtvis fått af dessa inflytelserika
pennor. Om hr Ewalds nuvarande stil
gäller Mæterlincks berömmande ord om
de diktare »dont les æuvres touche?itpresque
au silencen. Han talar alltid i »piano»
och långsamt, men ofelbart säger han allt
hvad han vill.
Hr Ewald är en kand och uppburen
författare af sagor och berättelser för barn.
Hans förnämsta arbete af detta slag är
säkerligen den utmärkta boken
Börnekors-toget. I denna berättelse skildras med
stort dramatiskt lif och omsorgsfullt
genomtänkt psykologi barnhärens tåg genom
Tyskland, Schweiz och Italien. Den modige
gossen Konrad von Hohenfels och hans
lilla förtjusande syster Agnes äro
hjälteskepnader, som med ära häfda sin plats i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
