Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Var det rätt? — Var det orätt? Af Ralph Iron (Olive Schreiner). Öfversatt för »Ord och bild» af A. v. Z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var det rätt? - var det orätt ?
S’S
den och försöka hålla af henne för min
skull, så tror jag, det skall hjälpa mig.
Jag tror, att jag då skall bli i stånd att
hålla fast vid min tro.»
»O, jag vill göra hvad ni än ber mig
om! Ni är sä god och storsint.»
»God och storsint! — om ni visste!
Men gå nu, kära barn.»
»Jag har väl inte hindrat er från att
arbeta? Säg?»
»Nej; jag har inte arbetat på sista
tiden. Farväl, kära barn.»
Den yngre kvinnan gick; och den
äldre föll på knä vid stolen, där hon
suttit, och grät som ett litet barn, som har
fått stryk och ej vågar skrika högt.
Ett år hade gått; det var åter tidig
vår.
Kvinnan satt vid sitt bord och skref;
bakom henne flammade brasan muntert.
Hon skref en ledande artikel om de
orsaker, hvilka i olika länder ha ledt till
en frihandelsvänlig eller en
protektionistisk politik.
Hon skref fort. Efter en stund kom
tjänsteflickan in och lade en packe bref
på bordet. »Säg pojken, att det skall
vara färdigt om en kvart.» Hon
fortsatte att skrifva. Men så föll hennes öga
på utanskriften på ett af brefven. Hon
lade ifrån sig pennan och öppnade det.
Det hade följande lydelse:
»Kära vän!
Jag skrifver till er, därför att jag vet,
att ni skall glädja er åt att höra talas
om min stora lycka. Minns ni, hur ni
sade mig den där dagen framför brasan,
att jag skulle vänta, så skulle jag efter
långa, långa år få se, att allt hade varit
till det bästa? Den stunden har kommit
förr än vi hoppades. Förra veckan
vigdes jag i Rom vid den bäste, den ädla-
ste, den, mest högsinnade af alla män.
Vi äro nu i Florens tillsammans. Ni vet
inte, hur härligt lifvet förefaller mig. Jag
vet nu, att den gamla känslan endast
var en flickas dåraktiga dröm. Min man
är den förste man jag någonsin verkligen
har älskat. Han älskar mig, och han
förstår mig bättre än någon annan man
skulle ha kunnat göra. Jag är tacksam,
att jag blef väckt ur min dröm; Gud
hade en större lycka i beredskap för
JaS hatar ej längre den där
kvinnan; jag älskar alla människor! Hur har
ni det, kära vän? Vi skola komma och
hälsa på er, så snart vi komma hem till
England. Jag tänker mig alltid er så
lycklig i ert arbete och i att hjälpa andra
människor. Nu tycker jag inte längre
det är svårt att vara en kvinna; jag
tycker det är förtjusande.
Jag hoppas ni nj uter af den härliga våren.
Eder alltid tacksamma och tillgifna
E—.D
Kvinnan läste brefvet; därefter reste
hon sig upp och gick bort till brasan.
Hon läste det ej om igen, utan stod med
det öppet i handen och stirrade in i
elden. Hennes läppar voro fast
sammanpressade. Så ref hon brefvet långsamt i
bitar och såg, huru de, en efter en,
fladdrade in i elden. Därefter gick hon
tillbaka till skriibordet och började skrifva
med läpparne ännu tätt sammanpressade.
Efter en sund lade hon armen öfver
papperet och hufvudet mot armen och
såg ut, som om hon somnat där.
Tjänstflickan knackade på dörren;
pojken väntade. »Bed honom vänta tio
minuter till.» Hon tog upp pennan —
»De australiska koloniernas
protektoni-stiska politik är lätt förklarlig —» hon
dröjde — »då man betänkeratt—att»;
och så skref hon artikeln färdig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
